mavarande gilva dem in, når de gråta och skrika efter mödrarne. Hustrurna måste ofta, för att icke gå miste om sin plats på fabriken, infinna sig derstådes 3 å 4 dagar efter nedkomsten ocs lemna sina spåda barn hemma. Ligger nu den fabrik, der de arbeta, i nårheten af deras boståder, så kunna de ett par gånger om dagen under de korta hvilostunderna smyga sig hem och gifva dem di; men ligga boståderna aslägset från fabriken, så få de hemmavarande stilla barnens hunger båst de kunna. Stundom få de arma mödrarne icke komma hem till sina små på en hel vecka. Från Måndags-morgonen till Lördags-aftonen måste de v vara i jemn sysselsåttning på fabriken. De moraliska följderna af ett sådant lefnadssått — skola vi vål behöfva framstålla och utveckla desamma? En mor, som icke har tid att sköta sitt barn; som under dess spådaste år icke kan vårda det och gifva det de tusende bevis af kårlek, hvilka åro qvinnan medfödda och egendomlig ga; en mor, som knappast en gång i veckan får se, jollra, eller tala med sitt barn, trycka det till sitt bröst, söka lindra dess plågor och glådjas af dess glådje — månne hon i ordets sköna och heliga bemårkelse kan kallas mor? Hon kånner icke moderspligterna, åtminstone icke mera, ån till blotta namnet. Hon skall blifva kall, främmande för sitt barn, och detta för henne; ty intet fastare kärlekens band förenar dem med hvarandra. Barnet kånner sig aldrig rigtigt hemmastadt i sitt hem; det vånjer sig från sina spådaste år att föra ett isoleradt lif, lefva för sig sjelft och icke för någon annan. Det blir egoistiskt, liknöjdt för allt, utom för sig sjelft och tillfredstållandet af sina begår. Såsom sådant uttråder det i verlden, d. v. s. på fabrikerna. Någon tid betalar det då till föråldrarne för kost och husrum; men kommer en fnurra på tråden, så flyttar det helt simpelt ifrån dem och hyr sig in hos någon annan; starkare år ej bandet, och hvem kan under så beskaffade förhållanden, som de nu anförda, väl förundra sig deröfver? I många fall blir familjen genom husmodrens arbete på fabrikerna icke just upplöst, utan, så att såga, uppoch nedvånd. Hustrun underhåller familjen; mannen deremot sitter hemma, sköter barnen, sopar golfvet och kokar. Sådana företeelser förekomma i mångd de större fabriksståderna. Ensamt i Manchester finnas flere hundrade mån, som af omståndigheternas tvång blifvit dömde till en sådan för dem olåmplig sysselsättning. Med hvilka kånslor mannen skall uträtta dessa omanliga vårf, låter sig lått tånka, åfvensom den omvältning af alla husliga förhållanden, hvilken deraf blifver en oundviklig följd. De ogifta qvinnor, som arbeta i fabrikerna, hafva ingalunda en båttre lott, ån de gifta. Det faller af sig sjelft, att en flicka, som sedan sitt nionde år arbetat i fabrikerna, icke har varit i stånd att låra sig förråtta några husliga sysslor, och deraf kommer det sig äfven, att alla fabriksflickor åro fullkomligt okunniga i de vårf, som det i allmånhet tillkommer en husmoder att sköta. De kunna icke spinna, icke sticka, icke sy, icke tvåtta klåder, icke laga en bit mat; knappast stoppa en strumpa. Att vårda och uppfostra barn år en sak, som de knappast till namnet begripa. Detta år dock icke allt, blott det minsta, ehuru det kan synas mången vara nog af. De moraliska följerna af qvinnornas arbete i sabrikerna äro ånnu vida värre. Föreningen af båda könen och af alla åldrar på ett och samma arbetsrum; den oundvikliga beröring, som derigenom dem emellan måste uppkomma; sammanhopandet af personer, som aldrig erhållit någon, hvarken intellektuell eller sedlig, bildning, inom ett trångt rum — allt detta kan på den quinliga karakteren icke utöfva något godt och sedligt inflytande. Det språk, som föres i fabrikerna, har af befullmåktigade, som ex officio tagit notis om sedetillståndet inom desamma, skildrats såsom soanstänA — ——