leende, blomstrande verld, skapad och regerrad af en Gud; icke långt snarare i ett dystert sjudande pinorum, fullt af viktriolrök, bomullsdam, dryckenskapsskrål, raseri och varbetsqval, regeradt och styrdt af en afgrundsrande i form af ånga? ... Jag blott frågar.En annan kålla till den bland arbetarne rådande demoralisationen år deras fördömande till ett ståndigt, enformigt arbete. Om den fria, produktiva verksamheten år en af lifvets största njutningar, så år tvertom tvångsarbetet ett af dess största plågor, sy nnerligast når det år organiseradt och fördeladt så, som i de stora fabrikerna. I de flesta industrigrenar derstådes har arbetarens verksamhet blifvit inskrånkt till en liten, rent af mekanisk manipulation, som minut efter minut upprepas samt år ut och år in förblifver densamma. Den, som ånda från sin barndom, tolf timmar hvarje dag och derutöfver, gjort knappnålshufvuden, eller filat kugghjul och dessutom lefvat i en engelsk proletårs vilkor, — huru många menskliga känslor och sjålsförmögenheter återstå väl för honom vid hans 30:nde lefnadsår? Enahanda år förhållandet i de sabriker, der machinerierna och ångan spela hufvudrollen. Vål år arbetarens sysselsåttning derstådes lått; vål spar han derstådes anstrångningen af sina krafter och sina muskler; men sjelfva arbetet blir dödande enformigt, själsförsoffande. Det öppnar alls icke något fålt för hans själsverksamhet, för ett stråfvande till ett båttre, ett sullkomligare, och dock tar det hans uppmårksamhet jemt upp så mycket i anspråk, att han icke vågar sysselsåtta sina tankar med något annat, ån det. Och ett fördömande till en sådan sysselsättning, ett arbete, som tar all arbetarens disponibla tid i anspråk, som knappast lemnar honom tillfalle att åta och sofva, ånnu mindre att taga sig någon rörelse i friska luften, att njuta af naturens skönheter, eller att genom låsning inhemta kunskaper, moral och vetande — ett sådant fördömande till arbete, såge vi, det skulle icke förnedra och försåa menniskan!.... Hvem vågar vål att påstå motsatsen ?! Mycket af hvad som hår ofvan blifvit yttradt och framstålldt kan gålla så vål för den i fabrikerna arbetande qvinnan, som för mannen; men några få ord om qvinnan enskildt torde dock hår vara på sin plats. Af de 419,560 fabriksarbetare, som Storbritannien år 1839 råknade, voro 192,887 (alltså nåra hålfteh) under 18 år, och 242,296 tillhörde qvinkönet. I bomullsspinnerierna utgjorde antalet af qvinliga arbetare 561, i yllefabrikerna 693, i sidenfabrikerne 704 samt i linnespinnerierna 703 procent af hela den vid dem anstållda arbetspersonalen. Dessa ziffertal torde göra tillfyllest, för att ådagalågga, huru den manliga delen af arbetsbefolkningen tillbakatrånges från sabrikerne — naturligtvis derföre, att sabriksegarne kunna afspisa qvinnorna med en annu lågre arbetslön, ån den de bestå månnen. Deraf följer nu oundvikligen en omvåltning af den vanliga sociala ordningen, hvilken för de arma arbetarefamiljerna har de fördersligaste följder. Hustrurnas arbete på fabrikerna åstadkommer en total upplåsning af alla samiljlifvets band. Då hustrun hvarje dag måste arbeta 12—13 tim mar i fabriken, och mannen åfvenså, eller någor annostådes — hvad skall det då blifva af barnen? De: vexa upp utan eftersyn och vård, liksom ogrås. Det båsta nåstan, som kan hånda dem, år: att de då af vanvårdnad. Också ökar sig antalet af de olyckshändelser, för hvilka de små barnen inom fabriksdistrikterna falla såsom offer, på ett förskråckelsevåckande sått. Endast i Manchester intråslade inom den korta tiden af 9 månader 225 dylika olycksfall, af hvilka 69 hårledde sig af förbrånning, 56 genom drunkning, 23 genom fallande och 77 genom andra, ej specificerade, dödsorsaker. En mångd barn då dessutom genom de narkotiska medel, som de hem— ——