göra det nu, för att slippa från skrynklorna och de gråa håren?— Nej, kåra slicka, mindre nu ån någonsin. Jag kånner nu, mer ån förr, att min tillvaro år nödvåndig för mina barn, och hånger sastare vid lifvet genom mina bekymmer får er, ån fordom genom all min glådje. Så talade kanslirådinnan och likvål var den fruktade skiljsmåssan så nåra. Några veckors sjukdom och hon var ej mer. Inga budskickningar, inga besök, inga af dessa prof på deltagande, som förr så talrikt infunno sig, om blott en lindrig snufva kom henne att stånga sina dörrar för aftonen, hördes af under hela hennes sista sjukdom. Vi vilja hårmed dock icke hafva sagt, att skulden dertill låg allena hos de fordna vånnerna, eller lika mycket hos dem alla; detta skulle vara oråttvist; åfven i glådjens och nöjenas kretsar år menniskan menniska, med det hjerta naturen gifvit henne och de grundsatser uppfostran bibringat, och lyckans röjder åro lika litet ett aqua tofana för de ådlare kånslorna, som bedröfvelsen år deras lifsluft; det hånder ofta den olycklige, att han sjelf till någon del år skuld till den afsöndrade belågenhet, i hvilken han råkar, i det han ofta af en ömtälig blygsel, en sårad stolthet drager sig med sin smärta undan de blickar, som endast följt hans med