Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1849, sida 1

— — — —— WAAWr A ALe—W— Emelie hade velat sjunka genom jorden. Hon kände att den stund som öfvergått Theodor, var en af dessa, då intet öga, mera än Guds, har med menniskan att göra, och fruktan att blifva upptäckt besegrade i detta ögonblick hennes egen smärta. Hon återhöll andedrägten, för att qväfva de snyftningar, som samlade sig i hennes bröst, och likväl fruktade hon att hennes bjertas slag skulle förråda hennes närvaro. Hon tryckte sig mot väggen och höll sig mot sidstödet af causeusen för att ej sjunka samman under sin egen svaghet, med en ansträngning, lik den drunknandes, som fattar den utkastade räddningsplankan. Ändtligen nedtog Theodor porträttet, öfverhöljde det med kyssar och aflägsnade sig sedan.