Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1849, sida 1

och ditt öde i min hand. ... Hu, det bränner!Och han skakade handen. — Och hur har det gått dig i verlden ... och ... hur skall det gå dig? Hvad är du, och hvad är — jag? 0 Maria, anklaga mig icke också du en gång! Gud skapade dig ej till sitt mästerverk i skönhet och behag för att dansa för publiken; en annan bana var dig ämnad, en som gått uppåt i en ädlare rigtning. — Den är förlorad genom — mig. Ve min svaghet! ve min obetänksamhet, som ej bättre kände den och förstod att beräkna dess följder! ve nödvändigheten, som från det första steget dref mig allt vidare! ve allt, allt som som staplat sten på bördan af mina qval. Han lutade pannan i handen och blef så stående en stund såsom förstenad. Då han upplyfte hufvudet föllo hans ögon på Emelies, af månen belysta, porträtt. Han betraktade det länge och stumt. Emelie var färdig att förgås af qval. . Hvilka gissningar, hvilka mördande tvifvel hade Theodors ord uppväckt i hennes själ! Var det med kärlek han betraktade hennes bild, eller?... Hon var färdig att duka under för sitt qval och uppgifva ett smärtans rop, då Theodor återtog liksom talande till Emelies bild: -Din sällhet hvilar på min sinneskraft.... Ett mäktigt stöd! Jag skulle säga att Gud förbjudit mig att ångra. Var trygg, var trygg, din sällhet är mig heligare än allt annatl