Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1849, sida 1

Sophie och Clas släpade och sköto soffor och bord kring alla väggar, för att se hvar de bäst och prydligast togo sig ut. Det passades och ordnades och öfverlades och skrattades med stor lust och gamman. Pianot blef emellertid lemnadt midt på golfvet i yttre rummet, på det att det måtte falla Augusta i ögonen vid hennes första inträde. Sophie hade gerna, om det varit rådligt, låtit flytta det ned i portgången, för att ännu några ögonblick påskynda den kära anblicken. Det var en verklig festdag inom den lilla familjen. Blott kanslirådinnan sjelf delade fröjden annorluuda, och hade man kunnat se in i hennes hjerta, hade man der fått se smärtan råda öfver glädjen. Emellertid sysselsatte hon sig med tusende gissningar, hvem den okände välgöraren kunde vara, som så ädelmodigt och grannlaga räckte en så kraftigt bistående hand. Hon lät hela rader af sitt hus fordna vänner defilera förbi sina spejande tankar för att utforska hvem som kunde vara saker till gerningen. Hon såg dem alla pröfvande i ögat, men de syntes dock alla för oskyldiga för att inge misstankar af dylik art. — Hvilken komedi, sade hon slutligen, trött af de fruktlösa gissningarne, spela ej menniskorna med hvarandra på umgängeslifvets skådeplats. Idel leenden, uppmärksamhet och vänskapsbetygelser, så lika till sarten, så enahanda till uttrycken, att man ej kan