sidan har Ryssland icke afgifvit någon officiell och bindande förklaring, och å andra sidan äro vilkoren för frågans fredliga lösning icke uppgifna; man vet icke om syktingarne få blifva qvar eller måste lemna Turkiet, eller om Turkiet å sin sida fått göra några koncessioner. I Konstantinopel går ett rykte, att Ryssland ingått på sakens fredliga biläggning endast på det vilkor, att Turkiet afstår från alla anspråk på Donaufurstendömena och erkänner dem såsom sjelfständiga stater under Rysslands beskydd. I engelska tidningen Standard läses en korrespondens från Konstantinopel, dat. d. 20 Oktober, som låter mycket krigisk: Porten utrustar alla blott någorlunda brukbara fartyg och har, medelst embargos läggande på de i Konstantinopels hamn liggande turkiska köpmansfartygen, förskaffat för flottan ett stort antal dugliga matroser. Landthären utrustas och inöfvas under ledning af europeiska officerare, och fästningsverken vid Dardanellerna äro betydligt förbättrade. Till alla civila och militära myndigheter har ett cirkulär blifvit skickadt, i hvilket meddelas dem, att brytningen med Ryssland och Österrike för närvarande icke är af farlig natur, men att den kan blifva det, samt att vidare underrättelser i sådant fall till dessa myndigheter skola ingå. Tillika hafva de fått befallning att understödja och skydda alla flyktingar, som vända sig till dem. Korrespondenten är i synnerhet förbittrad öfver det öfvermod, hvarmed ryska gesandtskapet uppträdt emot England. Man talar, skrifver han, om England såsom om en gammal, af årens tyngd nedtryckt gumma, såsom om en stat, hvilken står bjelplöst dignande under bördan af sin nationalskuld. Nu är det ögonblick kommet, då Ryssland bör anvisas sin tillbörliga plats; nu eller aldrig. England har intet annat val än att antingen liknöjdt åse, huru Ryssland rifver till sig verldsherraväldet, medan England sjelft nedsjunker och förfaller, eller ock djerft draga svärdet, såsom det gjorde i fordna, lyckligare tider, och gifva parvenyen en skarp tillrättavisning. Det inse sjelfva Turkarne; alla menniskor tala och fröjda sig öfver att få se turkiska flottan förenad med vår rensa Svarta hafvet från det lappverk, Ryssarne kalla för sin flotta. Det är på hög tid, att England icke låter imponera på sig, och det gläder mig, att den beredvillighet, hvarmed sir Stratford Canning lofvat Turkarne hjelp och bistånd, såväl moraliskt som fysiskt, bevisar, att kabinettet i S:t James lärt inse, hvad dess egen ära fordrar, och icke längre tåligt skall åse de försök, Ryssland gör att i sina äregiriga planers interesse tillintetgöra Turkiet. — Den bekante Turkvännen och Ryssfienden, parlamentsledamoten Urquhart, som helt nyligen varit i Turkiet, anses såsom författare till denna korrespondensartikel.