Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1849, sida 1

krönte agitatorerne. Parmas hertig går i sin ifver derhän, att han med bilan i ena handen och prygelkappen i den andra inpräglar republikanismen hos sina kärälskelige undersåter, men han delar det missödet med så många andra af jordens store att blifva misskänd, och smädare och belackare påstå, att han är en vanvettig galning, hvars rätta plats vore inom lås och galler på ett dårhus. Den stormäktigste, allernådigste konung Ferdinand af Neapel, den vi nyligen sett banditer och stråtröfvare kalla sin höge beskyddare, arbetar äfven oförtrutet i republikens interesse genom halshuggningar, sysiljeringar, bastonader, bäktningar, egendomsindragningar o. s. v. I jemförelse med desse begge är Haynau bara en pygme, men det är väl också i sin ordning, att herrskarne med Guds nåde taga försteget för den simple generalen, om denne äfven är en sådan baddare som slagtaren från Brescia. Apropos om Haynau, så har man sett vissa tidningar, såsom ett bevis på skonsamhet hos honom, framhålla, att han benådat en hop personer ådömde lindrigare fästningsstraff. Den mannen har uträttat sådana storverk i den röda monarkiens tjenst, hans blodsarbete har varit så ansenligt, att han borde vara fritagen från hvarje misstanka för klemighet eller mildhet, desse så opassande känslor för en ibland den röda monarkiens ypperste trotjenare. Vill man ändtligen hafva ett motiv för benådningen, så torde det rättast böra sökas i önskan att bespara den redan tillräckligt för statsfångars underhåll anlitade statskassan en ökad utgift för samma ändamål. Haynau har ännu icke benädat någon lifdömd politisk förbrytare, och så länge han det icke gjort, torde man förskona honom från den så orättvisa beskyllningen, att en mensklig känsla skulle funnit ett genljud i hans bröst.