Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1849, sida 1

— — ———— — —— —e —— och det förfarande de iakttagit öppnat ögonen på nationen och framkallat den ofvanantydda förändringen i tänkesätten. Man inser nu, att intet bättre sakernas skick kan ernås, utan genom en sann tillämpning af de republikanska principerna. Denna tänkesättens republikanisering är således fotad på en innerlig öfvertygelse om de demokratiska principernas sanning och nödvändighet och har en vida fastare grund, än den enthusiasm, hvarmed republiken antogs i Februari och som till en stor del bortblåstes af Juniupprorets stormilar. i Äfven i Tyskland, om möjligt under mera missgynnande omständigheter än i Frankrike, gör demokratien betydliga framsteg. 1848 års utsäde förqväfves icke så lätt, oaktadt alla furstarnes bemödanden. Det ser man, ibland annat, på valen i Sachsen, hvilka aflupit till de radikales fördel. Hvad som dock härvid är märkligast är att hären i hela landet, med undantag af endast tvenne regementer, röstat radikalt. Hvilken praktisk lexa har icke härigenom tilldelats de statsmän, hvilka blott vilja stödja sig på den väpnade styrkan, hvilka tro sig vara säkra, om de förvägra militären hvarje politisk rättighet och endast hårdare åtdraga disciplinens band, och som inbilla sig att de kunna handtera armåen som en viljelös maschin. Dessa statskloke besinna aldrig, att detta icke kan bära sig i längden uti länder som Tyskland, der soldaterna icke äro värfvade legoknektar, utan landets: barn. Det torde snart nog en vacker dag inträffa, att den preussiske soldaten följer den sachsiskes exempel. Ingenting kan mera bidraga att upplysa preussiska armåen om furstepolitikens konstgrepp, än att, sedan preussiska krigare först kämpat för Slesvigholstein emot Danmark, preussiska krigare nu användas som exekutionstrupper för att ånyo göra samma Slesvigholstein Danmark underdånigt. Det lär finnas vissa högt uppsatte personer i Preussen, som betrakta: ett utländskt krig som en välgörande åderlåtning, som ett kylande medel emot den hos folket alltjemt fortfarande frihetsfebern; men om ett försök i den vägen gjordes, torde utgången blifva helt annorlunda än vederbörande beräkna. Ty man får väl icke tilltro preussiska folket vara så förfäadt, att det numera villigt skulle låta slakta sig för den nuvarande regeringen i förbund med Österrike och Ryssland uti en kamp emot europeiska friheten. Alla folk vilja i fred grunda lika rätt, frihet och välstånd. De vilja hafva lugn för förtryck, statsstreck, aristokrati, byråkrati och despotism; men ett fritt och rörligt lif. Ett sådant lugn och ett sådant lif vilja kabinetterna icke unna folken. Kabinetterna vilja hafva grafvens lugn; de fordra blind lydnad; folkets blod skall flyta, hvar och när det faller dem in. Är detta icke ett hyggligt system! På det sättet vill man grunda lugn och ordning. För närvarande finnas troligen icke i Europa några verksammare agitatorer för de republikanska ideernas utbredande, än konungen af Neapel, hertigen af Parma och österrikiske generalen Haynau. Man stannar i förlägenhet, hvilkendera af de begge förstnämnde främsta rummet skall tillerkännas, ty Haynau, huru nitisk och outtröttlig han är, får dock stå efter de begge