Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1849, sida 1

— — ö — da den, utsågo de det beqvämligaste och bästa af allt, som fanns i den stora mobiliern. Det låg någonting verkligt rörande i den oerfarenhet och okunnighet om beskaffenheten af deras förestående öde, som röjde sig i dessa, de unga systrarnes planer; de liknade småfåglarne kring Niagara, som bekymmerslösa sväfva i luftdraget tills de fattas af detsamma och neddragas i djupet. Modren lät dem bygga på sitt lilla trefliga luftslott tills de fått i ordning ett litet kabinett och en salong, med all den smak och comfort, som urvalet gaf vid handen och Sophie sade: Tvenne rum till äro oss ändå oundgängliga, ett för småsyskonen och bonne amie och en sängkammare för mamma och oss. Då sade kanslirådinnan med tillbakahållna tårar: -Ni förstår mig ännu ickel Jag sade ju, att intet, intet af allt hvad vi hittills haft, mera är vårt, att vi måste afstå från allt, utom hoppet på Gud och kärleken till hvarandra; det blir allt, som står oss åter att bygga på, allt, som kan ge välsignelsens trefnad åt vår boning.— -Tar man ifrån oss allt 2 — Jag fruktar det.— -Men hvarför det? Pappa var ju rik? — Hans inkomster betryggade vårt välstånd, liksom hans tillvaro vår fröjd. Med honom hade vi vårt allt, utom honom äro vi endast olyckliga