Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1849, sida 2

— — och maktens förluster, som låta känna sig, så höjer sig ofta ett ädelt sinne derunder till känsla af sin bättre lyckas oafhängighet deraf, men lära vi oss att se menskligheten i svart, och finna vi våra likar kalla, likgiltiga, fåfänga och sjelfviske, så flyr ljuset från hela lifvets tafla och vår syn blir ohjelpligt förblindad och vårt sinne olikligt förbittradt. Lik en smidig, saftfull refvext, som under gruset af det jordras, som hotade att krossa honom, ännu skjuter fram sina grenar och kläder dem med ny grönska och nya blommor, så visade också kanslirådinnan, vid det hårda slag som träffade henne, en kraft, som endast det milda, böjliga qvinnosinnet kan ega. Hon erfor upptäckten af husets bedröfliga ekonomiska ställning med en smärta utan klagan. IIon samlade alla sina krafter efter denna upptäckt och gick in i de båda älsta döttrarnes rum, der äfven de yngre barnen voro, för att bereda dem på den nya olycka som drabbat dem. — Mina barn, sade hon med ett lugn, så mildt som undergifvenheten, så stadigt som förtröstans mod, en ny motgång har ännu träffat oss, men emot hvad vi redan förlorat, blir ju allt annat endast obetydliga förluster?(Forts.)