Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1849, sida 1

ett viss kansliråd, Willfrid, med sin familj. Kanslirådet sjelf var en man i sina bästa år, af en hög vext, ett ståtligt utseende och en präktig hållning. IIans utseende, churu egnadt att imponera, var lika mäktigt att intaga genom uttrycket af den älskvärdaste mildhet och en öppenhet som ovilkorligen förde glädjen i hans spår. Ian älskade i hög grad sällskapslifvet med nöjen och förströelser, men ilskade också högt sitt hem och sitt samiljelif. Derföre öfverförde han också sina älsklingsnöjen till dessa och höll sitt hus hvarje afton öppet för sin talrika umgingeskrets. Allt hvad sällskapsverlden hade lysande och älskvärdt, såg man samlas der. Artister och konstnärer mottogos der med välvilja, ehuru kanslirådet sjelf hvarken var någon särdeles amatör eller connaisseur af de sköna konsterna, men han såg i sådane personer sammanhållningspunkten för den allmänna uppmärksamheten och intresset, och preservativer mot anfallen af den äfven sällskapsnöjena så ofta angripande blekheten, och detta var nog för att ge dem värde i hans ögon. Han hade icke mer än en fiende, men denna hatade han också med en oförsonlig förföljelseanda och han hette ledsnalen. Mörka rum, trumpna lynnen, sorglig musik och daguerrotyp-porträtter ville han hänföra till litanian. Allt omkring honom skulle bära stämpeln af gladt lynne. Han var vän af prakt i allmänhet och