Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1849, sida 1

oböjligt, och deras förfarande har som oftast, t. ex. i år sedan de återigen kommit till styret, varit inhumant och grymt. Hvad slutligen demokraterne angår, så hafva de visat både humanitet och inhumanitet i en grad, som näppeligen kan komma i någon jemförelse med de andra politiska partiernas. Och i detta hänseende äro både dess läror och dess handlingssätt högst märkligt. Rousseau och sjelfva Robespierre voro i sina grundsatser humana, och dock har ingen rasat så våldsamt emot annorlunda tänkande, som Robespierre och hans anhängare. — De nuvarande tyska demokraterne hafva deremot i teorien varit högst inhumana, och det finnes väl näppeligen något annat parti, som sedan kristendomens tider så oförbehållsamt predikat inhumanitet, som detta unga Tyskland, t. ex. i de bekanta Herweghska versarne: Wir haben lang genug geliebt Und wollen endlich hassen., Sedan detta parti 1848 och 49 kom i tillfälle att handla, har det deremot visserligen icke visat sig särdeles humant, men likväl ingalunda liknat de franska demokraterne 1792 —93. Men det har åter i motsats till alla dessa funnits demokrater, som både i ord och handling ådagalagt en humanitet, som eljest är obekant i politiken; förnämligast gåller detta om Fransmännen både i Juli 1830 och i Februari 1848; — ty naturligtvis strider det icke häremot att de, som uppresa sig, göra bruk af vapnen så länge tills de hafva segrat. Men både under och efter striden skall man för öfrigt knappast finna ett enda exempel på hvad man kan kalla inhumanitet. Då en så olika anda gjort sig gillande i de demokratiska rörelserna, torde det väl vara skäl för handen att i korthet öfverväga, om verklig humanitet öfverensstämmer med demokratiens väsen och befrilmjar dess utveckling. Att det så är, ligger i sjelfva ordet humanitet och framgår af demokratiens hela syftemål. Ty detta är ju humant; det är att göra den stora massan till verkliga menniskor, och icke, såsom nu är förhållandet, låta själen ligga i linda hela lifvet igenom. Härtill syfta alla verkligen demokratiska sträfvanden, och om det likväl någon gång ser ut som om äfven upprigtiga demokrater väsendtligen blott strida för folkets materiella välfärd, så är orsaken dertill, att framskridandet i materielt hänseende är ett nödvändigt vilkor för folkets högre utveckling; ty uppnåendet af denna förblir dock alltid det verkliga hufvudsyftemålet. Men att befrämja ett så äkta menskligt syftemål genom vomenskligar medel skulle vara en djup osanning. Medvetet eller omedvetet hafva de föregående politiska utvecklingarne visserligen arbetat för samma uppgift. Men demokratien har gjort I nämnde syftemål till sin omedelbara uppgift. Den står således högre, in de äldre partierne, men är dock i stånd att inse, att äfven de hafva haft sin relativa giltighet. Detta kunna dessa deremot svårligen erkänna i afseende på de nyare sträfvandena, hvilka ligga helt och hållet utanför deras sfer. Just häri ligger äfven orsaken, att I det är öfverensstämmande med demokratiens naI tur att vara humanare in något af de äldre par