Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1849, sida 3

Maria suckade. — vEtt skäl, om jag får be!— Jag kan icke, men ni vet mitt beslut. — Du borde dock påminna dig, att det är min särskilda välvilja du har att tacka för friheten att kunna göra en sådan vägran. I stället att fästa dig vid theatern såsom elev, har jag, såsom barn låtit dig vara i mitt hus, skänkt dig vård och med kärlek och uppoffringar uppdragit dig till hvad du är — och detta är lönen. — Tala icke så förkrossande! Det kan dock ej äåndras. — vvar förnuftig Maria, om icke tacksam! Gif åtminstone ett skäl och låt oss pröfva hvad det kan gälla!, — YJag vill tillbaka till mitt hem. Jag har en mor och en broder, endast de älska mig, endast dem har jag kära i verlden. Hos dem vill jag vara och lefva, der finnas kärlek och minnen. Då ni öfvertalade min moder att jag skulle följa er hit, lofvade ni mig faderligt beskydd och ni har hållit ert löfte, men ni lofvade ock att jag skulle få återvända, om hemlängtan eller vantrefnad skulla komma öfver mig. De göra det nu. Jag känner er; ni är ej den man som viker från ert löfte.