M . . — . A n denize och en tredje officer, som ännu icke är utsedd: De nuvarande mobilgardes-officerarne, som äro under 30 år, få qvarstadna 1 tjensten, om de underkasta sig och genomgå en examen. — Om denna underrättelse är sann, måste man medgifva, att planen är mycket väl uttänkt: för det första blir derigenom den sista, af provisoriska regeringen upprättade korps i armåen upplöst, en korps, som under hela sin tillvaro utmärkt sig för den mest lågande republikanism, och för det andra blir samma korps reorganiserad till en bonapartistisk. Herrar Clary och Aladenize, de båda blifvande cheferna, äro fanatiska bonapartister, för att icke räkna Pierre Bonaparte sjelf. För öfrigt bör afsigten att inrätta mobilgardet på samma sätt som främlingslegionen icke vara smickrande för det förra, enär främlingslegionen är långt ifrån någon vald korps; den består af äfventyrare utaf alla nationer, hvilka, för att begagna Schillers uttryck, sammansnögat och sammanblåst på Afrikas slätter. Tidningen Assemble Nationale, som i allmänhet är mycket väl underrättad i diplomatiska saker, meddelar sina läsare, att hofven i Petersburg, Berlin och Wien nyligen tillsindt franska regeringen en not beträffande Schweiz. Noten skall vara mycket utförlig: den börjar med att utveckla schweiziska frågan allt ifrån 1846 och slutar med att begära, det den schweiziska regeringen skall återlemna Kantonen Neufchatel, som efter Februarirevolutionen lösslet sig från sin förbindelse med Preussen och ingick såsom sjelfständig kanton i edsförbundet. Det påstås tillochmed att de tre reaktionära stormakterna vilja tvinga Schweiz att upphäfva den nu gällande liberala konstitutionen och återupprätta förbundstraktaten af år 1815. Ryssland, Preussen och Österrike uppmana Frankrike, såsom deltagare i Wienerkongressen, att sluta sig till dem i denna sak och genom sina föreställningar förmå Schweiz att gå in på dessa fordringar, för att slippa begagna vapenmakt. Hvad Frankrike skall svara härpå, vet man icke; men man bör hoppas, att presidenten ieke vågar till den grad kränka franska nationens heder och franska republikens konstitution till bokstaf och anda, att han räcker sin band åt dessa blinda, afskyvärda reaktionära sträfvanden. Den 3 November egde en politisk demonstration rum i passage Choiseul i Paris. En mängd unga män, elegant klädda och smyckade med röda halsdukar, gingo in till den bekante legitimistiskt sinnade Jeanne, för att köpa porträtter af legitimisternas afgud, den så kallade Henrik V. Herr Jeanne, som i de unga männen trodde sig se svärmiska legitimister, lemnade dem gerna de porträtt, de begärde. Utkomna på gatan sönderrefvo de emellertid porträtten och strödde bitarne i luften under ropet: lefve republiken! En stor menniskomassa samlades, för att åse demonstrationen. Ryske kejsaren påstås hafva blifvit mäkta förgrymmad, när han fick veta, att engelska flottan erhållit order att segla till Dardanellerna. Han skall genom grefve Nesselrode hafva tillsändt England en energisk not med anledning häraf. Den 3 November installerades under många högtidligheter i stora salen uti justitiepalatset den till de reorganiserade högre domstolarne hörande personalen. Anmärkningsvärd var den republikanska anda, som gaf sig tillkänna icke blott i anordningarne, utan äfven i talen. Dupin, den reaktionära nationalförsamlingens president, som i egenskap af generalprokurator från talarestolen gaf en öfversigt öfver utvecklingen af Frankrikes lagväsende, lofordade varmt de nya demokratisktrepublikanska inrättningarne, hvilket väckte desto mer uppseende som han kort förut i ett tal alldeles undvikit ordet republik och slutat detsamma med ropet: lefve nationen, i stället för lefve republiken. . Alla emblemer i justitiepalatset, som icke stodo i samklang med republiken, voro borttagne. Sjelfve presidentens tal bar en republikansk färg. Han sade bland annat följande: Oaktadt de politiska stormar, vi upplefvat sedan 1815, lefva vi ännu under de stora institutioner, som grundades under konsulatet och kejsaredömet; dynastierna och kartorna äro för