till hån öfver hennes egen sjuttonåriga fägring. Hvad är du värd, du bedrägliga? frågade hon och vände sig bort, utbristande i tårar. Hela natten tillbringade hon i den våldsammaste spänning, än skakad af feberrysningar, än öfverraskad af en flygtig slummer, som med sina förrädiska drömmar fördubblade bitterheten af uppvaknandets tomhet. Ballettens framgång föranledde dess återgifvande följande spelafton, men Maria förklarade sig bestämdt mot att uppträda. Ballettmästarn betraktade henne med högsta förvåning. Det låg så mycken bestämdhet i den ton, hvarmed hon uttalade sin vägran, och han kände hennes, med vankelmod och nycker obekanta sinne alltförväl, att han skulle kunna tillskrifva hennes för honom oförklarliga nekande ett ögonblickligt infall. — Maria, sade han, är du ännu yr i hufvudet efter gårdagens triumfer?Maria log smärtfullt utan att svara. — Hvad är din mening?— ,Hvad jag sagt, att jag icke mera ernar uppträda. — Efter en så lysande debut! Jag skulle tro att du vill spela en liten komedi med din lärare eller att framgången bringat dig från dina sinnen, kände jag ej min Maria från en bättre sida.