Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1849, sida 2

förlorade vingar och slutligen inför thronen af kärlekens moder försonad slutas i sin älskares famn. Öfver denna grupp, skönare än antikens mejsel eller Rafaels pensel kunnat framställa den, föll ridån under en storm af bifallsrop. Maria hade utfört sin röl så, som ballettmästarn i sina mest inspirerade ögonblick tänkt sig den. Bådas triumf var fullkomlig, båda blefvo de med den mest enthusiastiska hänryckning inropade. Maria inträdde vid sin lärares hand. Ända till inspiration intagen af sin röl, hade hon under hela representationen liksom glömt publikens närvaro, men nu då hon framstod endast för att uppbära dess hyllningsoffer och hörde sitt namn med förtjusning ropas ur dess tusende munnar, nu lyftade hon sitt öga glad och stolt mot densamma och förde det kring den upplysta salongen. Men snart stannade det stelt och stirrande på en enda punkt. Hon hade varseblifvit Theodor, som å sin sida, ehuru långt ifrån att ana den afgörande del han haft i bestämmandet af det öde, som han nu fann vara hennes, likväl, tillskrifvande sig, att det icke, lika lysande i afseende på utvecklingen af denna älskliga varelses naturliga företräden, var tryggare, ädlare, upphöjdare i sättet att göra dem gällande, erfor något som hindrade honom att klappa händerna till densammas ära, Maria såg honom, och honom ensam,