mL oöoönaee— —I———-t —— —————— — digheten, lika nödvindigt är det, att vid alla andra tillfällen den civila myndigheten är den högsta; och enligt sakens natur kunna dessa myndigheter aldrig utan våda för landets och folkets sak vara förenade. Ibland de många bevis, man i våra tider har på. de obilliga anspråk, som ståndsoch klass-andan utvecklat i vårt fädernesland, har man ännu ett i den begäran landshöfdingen i Östergöthland i spetsen för länets husbålls-sällskap gjort hos regeringen, och hvari man äfven uppmanat öfriga hushålls-sällskaper i riket att instämma: att då de enskilte jordegarne icke vilja teckna sig till gemensam ansvarighet för förluster genom boskaps-sjukan, regeringen skall anslå statsmedel för att ersätta dem dylika förluster. I den underdåniga ansökningen uppgifves, att herrar possessionater i Östergöthland m. fl. icke ingått i försäkringen för så stort belopp, att risken kan af dem åtagas; och detta skulle då blifva ett skäl, att de öfrige rikets innebyggare, som icke hafva boskapskreatur, skola betala förlusterna för dem, som innehafva kreaturen. Är icke det en ganska oegennyttig begäran? Men till sådana resultater kommer man, då man anser alla medborgare vara till endast för att beskattas och tjena några gynnade klassers fördel och bästa. Herrar säterioch frälseegare, som utgöra en mäkta stor del af privatbank-kapitalisterna och som ganska obetydligt bidraga till statskassan för sin jord, skulle sålunda sitta helt lugna och få ersättning för sina förlorade ladugårdar, eller se sig bevarade genom nedslagtning af andras, under det att krono-och kronoskatte-innehafvarne få betala alltsammans af sina betydliga skattemedel, litet underhjelpte af de obetydliga stats-bevillningarne. Så räsonera våra landshöfdingar och hushålls-sällskaper. sq2239c