för halft år 3 R:dr 24 sk., och för ett erdedels å Tidningar, som gå med posterna, reqvireras på närm Inga exemplar afsändas under kors mslag. — n Korrespondens. Stockholm d. 9:de Nov. Den alltsedan generalmajoren v. Arbins afskedande omtalade utnämningen af II. K. II. Kronprinsen till generalfulttygmäåstare och chef för allt artilleri har nu skedt, och artilleriet kommer således att åter för en tid njuta de temligen tvetydiga personliga fördelarne af nådens solsken, under det att vapnet får vidkännas alla öfriga olägenheter af ett furstligt chefskap, hvilket antagligt nog aldrig kan förenas med full sakkännedom och odelad verksamhet i yrket. Det der eviga -experimenterandet kommer således troligen ännu att spela hufvudrölen i vapnets historia, för att ändock i nödens stund lemna allt åt ögonblickets ansträngda I och osäkra krafter. Imellertid förundrar man sig icke så mycket häröfver; ty anspråken och förväntningarne hafva äfven förut icke varit stora, då platsen kunnat så beklädas, som fallet varit; men man funderar, och det med skäl, på den besynnerligheten, att generalfälttygmistareplatsen kan vara förenad med chefskapet för äfven gardesbrigaden — en förening, hvilken strider emot den ordning för de olika vapnens befälsorganisation, som eljest är vanlig och hvilken lägger en större inflytelse i en inför lagen oansvarig persons hand, än som kan låta väl förena sig med allmän och individuell säkerhet. Dock — det är så ofta och så mycket anmärkt emot dessa uppdrag åt thronföljare och Kongl. prinsar af tjenstebefattningar, hvari lagligt ansvar så litt kan ifrågakomma, att man ej behöfver vidare inlåta sig i den obehagliga diskussionen derom. Det allmänna tänkesättet i denna del är så pass bestämdt, att, då det åsidosättes, det endast kan vara antingen okändt eller misskändt å högre ort, och den snara framtiden torde nog visa, att det får rätt. I sammanhang med den furstliga utnämningen till generalfälttygmästareplatsen och chefskapet för artilleriet har Kongl. Maj:t förordnat tillsättandet af en såkallad artilleri-kommitte, om hvars bestämmelse och verksamhet vidare föreskrifter komma att utfärdas. Man kan således icke ännu rätt bedöma beskaffenheten af denna nya institution; men skall den motsvara de kommitter, som t. ex. i franska armåen finnas för hvarje vapen, så torde den kunna blifva af nytta, om sättet för dess utväljande blifver sådant, att den utgår från vapenbrödernes förtroende, samt dess ändamål blifver utvecklingen af vapnets organisation och tjenstbarhet. Blifver åter tillsättningen endast beroende af savorit-protektioner och föremålen uniforms-regleringar och opinions-ledningar allena, så torde dylika kommittöer snart nog blifva ett slags välfärds-utskott i miniatyr, med hvilka arm6en föga blifver belåten. Ännu höres ingenting bestämdt om tillsättningen af den lediga landshöfdingeposten på Gottland. Vid dess afgörande uppstår åter en principfråga — och, såsom kändt är, har det sig icke med principerna så lätt. Det har förr varit öfligt att anse vissa län, genom sin belägenhet och sina befästnings-anstalter, m. m. lämpligast kunna lemnas åt s. k. militär-landshöfdingar; och om derigenom en verklig besparing i fredsstaten kunde vinnas, så kunde visserligen dessa besparingar antagas fullt motsvara de olägenheter, som för den militära eller civila administrationen uppstå genom platsernas tillsättning med i endera grenen obekante personer; ty, gudnås, hvarken försvaret, eller ekonomien, eller polisen, eller allmänna välfärden, lärer i alla fall komma att i våra Konungens befallningshafvande finna sina egentlige skyddande andar. Men imellertid kan man visserligen säga, att hela denna förblandning af militäroch civil-befattning, som nu varit öflig på Gottland, har sina stora betänkligheter. Vår grundlag har, såsom det synes på goda skäl, förbjudit, att generalgurernörer må inom riket förordnas. Nu är en på samma gång landshöfding och militärbefälhafvare egentligen just hvad man förstår med general-guvernörv, oaktadt namnet undvikes. Och redan detta borde vara nog för att erinra regeringen om otillåtligheten af de begge uppdragens förenande. Men äfven ur så många andra lätt insedda skäl, borde en sådan förening undvikas. Likväl hör man, att den stora mängd sökande till Gottlands län, hvilken redan lärer framstått, samtligen äro militärer, och flera af ganska höga värdigheter. Detta synes antyda, att man åtminstone anser regeringen ännu vidhålla systemet af uppdragens förenande. Sådant vore likväl högst origtigt; ty Ila ;ot;ot dot är att 3 kriostillfällan miltira