rat en ballett, Amor och Psyche, i hvilken han tagit alla den unga debutantens rika resurser i anspråk, på samma gång han sökt visa sitt snilles hela styrka i den poetiska uppfattningen och framställningen af ämnet. Ilan hade satt triumsen af sitt dubbla rykte, det af kompositör och lärare, på ett enda kort, på framgången af balletten; denna berodde på Maria; hon var nu hans ödes gudinna. Det ligger en obeskriflig retelse i denna spänning, som bemäktigar sig en konstnär vid annalkandet af den afgörande stunden, som skall bestämma allmänhetens dom öfver det verk han skapat genom sin anda. Ju närmare dagen kom, ju mera steg ballettmästarns fruktan, och om han just icke kunde förebrå sig, att alltför sanguiniskt hafva uppskattat Marias verkliga förmåga, så oroade han sig dock med den föreställningen, att rädsla skulle öfverraska henne och förtaga den säkerhet, den tillförlitighet och det mod, mot hvars bristande, mången debutants skicklighet strandat. IIan försökte jollra för henne som för ett barn, hvars flygtiga nedslagenhet man dermed kan förjaga. Han försäkrade henne, ehuru med darrande röst, att publiken var mycket beskedlig och full af rättvisa; men Maria log, hon var vid första målet af sina önskningar. Hon tänkte ej på att det var publiken, som skulle belöna henne; för hennes hjertas önskan klingade blott en bifallsröst,