Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1849, sida 1

Theodor djupt i ögat med en Jjuf, svärmisk blick. All hennes själs känsla var i detta ögonblick som en låga, som stiger mot höjden, fast den näres vid jorden. Och med all denna lycka är det ändå ett, som jag har öfrigt att önska. — voch hvad, sade Theodor. Kan pengar, kan kärlek skänka det, behöfver du väl mer än uttala det?— Ja, svarade hon, eden sednare kan det. Theodor, det lägger sig stundom ett moln på din panna, en hemlig smärta hvilar i det. O, säg mig, säg mig, hvad den heter!— vEn barnslig inbillning! sade Theodor och sökte förgäfves besvärja annalkandet af dess skuggor. — Bästa Theodor, sade Emelie och lade sin arm kring hans hals. Han log, kysste hennes kind och sade: Det är bal i morgon i staden, skola vi resa att bevista den?— Nej, sade Emelie, nästan skyggande tillbaka för denna fråga. Jag älskar icke dessa nojen mera, de ge oroliga drömmar, med bilder af..., — -Tyst! ropade Theodor med en bestämdhet och en häftighet, som kom Emelie att darra, derpå hemtade han sig straxt, tog hennes hand och öfverhöljde den med kyssar, sköt upp klädningsärmen öfver handledens alabasterhvita