Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1849, sida 1

ätnjutande. O, Theodor, hvad du bör känna dig lycklig.— vJa visst, sade Theodor och slöt Emelie varmare i sina armar. ö Blidt som en engels anlete hvilade Emelies snart i sömnen mot Theodors bröst, hvilket ej kunde komma till ro. Vid nattlampans sken betraktade den sömnlöse denna späda, älskeliga varelse, som så lugn, så öfverlåtande hvilade invid honom, han betraktade henne så innerligt, så kärleksfullt, så tillbedjande som ångren betraktar försonaren, och det var honom, som friden kom till hans själ och hvilan till hans sinnen. Så slöt sömnen till hans ögon, men den älskade sväfvade ännu för hans själ och blandade sig med de drömmar, som aftonens händelser och hans sinnesstämning framkallade. I början såg han Emelies ansigte så ljust, så klart som en daggperla, genomlyst af himlens sol, men snart uppstego mörka skuggor kring den ljufva bilden; de nyss så lugna dragen började att darra, såsom af tviflets oro. Theodor ville bortjaga dem, han ville vända Emelies blickar derifrån och prydde henne med gyllene smycken; hon lät honom pryda sig, men för hvarje smycke han satte på panna och bröst blef ett djupt brännsår och hon gaf en suck ur hvilken det ljöd: Jag lider l Då föll det som regndroppar af diamanter kring Theodor, och han tänkte: de svalka, men vid det