Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1849, sida 1

hennes lockar? hur många små skalkar med pilar och vingar få ej rum mellan dess blad, och hur mycket fröämne till sonetter, ballader, m. m. färgstänkta af poetisk veklagan och illusorisk himlalust sitter ej brådmoget i dess kalk? Hur kan man ej i drömmen valsa om igen en minneskär vals på skyar, som lyfta oss in i Frejas sal, och hur silfverskönt låter den ej månget ord, i ett nytt betydelsefullt ljud, klinga för vår själs öra, hvilket i dansen så brutet sväfvat öfver ett par förtjusande läppar? M. e. o. hur ofta får ej efter en bal själen fritt leka med sina vakna drömmars gestalter och i full bildning skåda de sköna dikter öfver hvilka verkligheten så ofta obarmhertigt bryter förödelsens staf? Att många ljufva drömmar åtföljde den präktiga balen på Sköndal, är ej att betvisla, ehuru vi icke få se dem lägrade kring värdens hufvudgärd. — -Ack, sade Emilie, i det hon, hvilande på sin mans arm, lutade hufvudet mot hans bröst, rhvad jag skall somna ljuft och tryggt efter detta lysande nöje, i tankan att en olycklig, husvill funnit skyggd under vårt tak. Det är något stort och vackert att vara ädelmodig och välgörande mot den lidande på samma gång man är frikostig och yppig i prakt och nöje; det förädlar njutningen deraf och liksom berättigar till dess