Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1849, sida 2

Iheodqor bleknade, hans anletsdrag undergingo en mörkblå förändring, den glada belåtenhetens uttryck flydde bort, och de sjunkna skuggorna framträdde djupare och skarpare. ÄAyIJag vill ej dansa mer. Föga skall min frånvaro bemärkas i den stora samlingen. Jag vill fara till Soltåppan att trösta och hjelpa, och jag får ju säga stackars Susanna att hon här skall finna ett tak öfver sitt hufvud.v — -Jag skall foga anstalter, sade Theodor afgörande, men med en röst som darrade af en stark sinnesrörelse. — Så god du är, bäste Theodor, sade IIedvig, och räckte honom handen. Så god!7 upprepade Emelie, som inträdde och uppfattade Hedvigs ord, och med en smeksam åtbörd nalkades honom, men fann sig för första gången åsidosatt för en känsla, som med makt bemiktigat sig hans själ. Betjeningen var imellertid så upptagen af sina åligganden för festen, att den knappast hade öron för sin herres befallning om Susannas skyndsamma hämtning, och tyckte ingenting i verlden vara mindre maktpåliggande vid ett sådant tillfälle som det närvarande, men den blef dock åtlydd, tack vare den bestämda och ifriga ton, hvarmed den afgass. Fyrverkeriet fortfor emellertid att brinna i sin glans och allegoriska fägring, men dess solar,