Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1849, sida 2

—————————————— — till bostad, vistades nu i sin brors hus. Hon stod och betraktade det lysande skådespelet ensam i ett litet kabinett som slutade denna sidans sil af rum, då Theodor inträdde. — -Ack, min bror, sade hon, hvad jag anser ditt öde afundsvärdt och skattar dig lycklig som kan uppkalla så mycken glädje omkring dig och sprida den till så många andra!, Theodor svarade henne intet och visade sig färdig att gå, då Hedvig hastigt utropade: Hvad är det? och visade med handen ut åt ett aflägset håll. Theodor såg ditåt. — yÄAntet hör det till detta? fortfor Hedvig. På något afstånd, och just åt det här, der Soltäppan helt ödmjukt plägade lyfta sitt lilla tak mellan sin omgifning af barr och löfträn, syntes en klar eldpelare uppstiga; den började snart bölja och flamma med hela karakteren af en vådeld. — -Det är Soltäppan! utropade Hedvig i stor ångest. Jag ser det tydligen; det finnes ej någon annan boning åt det hållet. Ack, Theodor, medan vi dansa och bränna lusteldar, förtär lågorna det lilla trefliga stället. Och Marias mor, den beskedliga Susanna, som så flitigt höll det bästa smöret och gräddan åt oss, då vi bodde på Smedgatan och det var annorlunda än nu, hon blir i denna natt husvill, ett offer för nöd och förtviflanl——