—— — klädsel, enkel, ungdomlig och dyrbar utan prål. Emelie, så var hennes namn, fyllde i dag sina nitton år, hvaraf festen fick sin ökade betydelse. Alla betraktade henne med beundran och förtjusning. Sjelfva obekantskapen med hennes nya hemlands seder och språk, som på en gång gaf henne en nästan barnslig frihet och osäkerhet, upphöjde behaget af hennes väsende och ökade i hög grad det deltagande som hon hos alla ingaf. Hon var målet för allas blickar, för allas hyllning. Theodor öfverhopades med de mest smickrande lyckönskningar af alla sina fordna förmän, kamrater och bekanta, samt uppbar för öfrigt i rikt mått alla de välluktande rökoffer som vanligen i så ymnigt mått egnas innehafvarne af de yttre företrädenas håfvor. Dansmusiken ljudade lustigt och lifvande genom salarne. Lefvande och verkande i stundens lysande glädje sväfvade ungdomen om i magiska kretsar i det af ljus och blomsterprydnader rikt utsirade dansrummet, som verkligen kunde göra anspråk på att föreställa en arkadisk trakt, invigd åt olympiska nöjen. Theodor deltog föga i dansen, men delade sig så mycket mer åt omsorgerna att animera den, entretenera de icke dansande och observera dem, hvilken ingen annan observerade. Han öfverflödade af uppmärksamhet och leende mot alla och visade sig som den mest acheverade värd i verlden.