Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1849, sida 1

—— — —— Djup, klippor och grund, allt döljer sig i den, ingen ser hvad som finnes på en hands bredd ifrån en, man vet ej ens hvad denna dimma döljer, om det är ett träsk eller en klar sjö; men delar vinden för ett ögonblick töcknet, då träda grönskande stränder fram och himlens stjernor spegla sig i djupet. Skada att dessa vindar blåsa så sällan! I dag ville dock tillfället uppväcka en sådan: Vi kommo med anledning af min snart förestående första konfirmation att tala om bruket, att vid ett sådant tillfälle bära svart klädning. Severin kunde ej förlika sig dermed, utan menade att det låg en vackrare ids uti att framträda i hvit drägt, På den dagen inviges menniskan till lifvets allvar, och derför sinner jag den svarta färgen mest passande sade tant. bet allvar till hvilket hon då viges, bör likväl ej fattas såsom svart utan såsom hvitt; det är ej sorgens, det är helgelsens. Dessa ord I skall jag aldrig glömma, minnet af dem skall försona mycket af det gamla och jag vill blifva hvitklädd.Severin är rest att genomgå sin Mariebergskurs och lifvet har blifvit lugnare men ock ensormigare här. Det är åter höst och löfven falla af, och luften är töcknig och naturen ser dusig ut, som längtade hon till ro i vintersömnen. Der hänga ännu ett par gulnade blad i linden och