Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1849, sida 2

m OO — ———————— — — — lutande öfver papperet med pennan i hand, men det är ej mera på det fina, för den utländska korrespondensen bestämda papperet, som pennan löper, det är på en af de gröfre sorterna, som finnas i Qvistenbergs bod. Så föllo sig orden: rDet är tomt att ej hafva någon att öppna sitt hjerta för sedan detta blifvit en vana och ett behof. Theodor är ej mer den samme för mig sadan han förlofvat sig, jag känner det och jag märkte det af hans bref; det är den lycklige fästmannen, som talar deri; den förtroliga brodren, den vänlige rådgifvaren har tystnat, kanske för alltid; detta smärtar och sårar mig och lägger ett bittert törne i den glädje jag annars så innerligen känner öfver hans lycka. O, jag behöfde honom att hålla och stödja mig vid, han var så mycket för mig — hvem har jag nu? för hvem skrifver jag dessa rader? för spiselelden? Det är ändå bra dumt att skrifva hvad ingen skall läsa och hvem bryr sig om mina obetydliga tankar och betraktelser? hvem?. .. ringen, svarar det så tomt i mitt hjerta, . .. men kan jag då ej skrifva för mig sjelf? ...Jo väl. Det förefaller mig stundom som om tvenne jag, bodde hos mig; det ena ett under tillvext stående förnuftsjag, det andra det här hvardagsjaget, som sitter här och kluddar ner papper. — (Forts.) AAAAA AiiiiCLT— s—