Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1849, sida 1

gren eger för oss; ty då denna sällan ingriper i vårt lif på annat sätt, än att den gör oss djupsinnigare och skarpsyntare i en viss rigtning och egentligen mer gagnar vetenskaperne än oss sjelfve, skulle den förra deremot göra qvinnan högsintare och klarsyntare öfver hela lifvet, i det den i allt skulle höja hennes föreställningar till Gud, hvars finger skådas öfverallt i bans verk., Så talade Severin och underliga känslor uppstodo dervid inom mig. Jag nästan blygdes att nu i sexton år hafva lefvat på denna märkvärdiga jord och ej känna mer om den än att hon om vintern klär sig i hvitt och om våren i grönt. Jag gick upp på det höga berget och såg omkring mig. Ack, så har jag aldrig känt det i min själ! Hela den herrliga landskapstafla, som omgaf mig, och som jag förr betraktat som en målad tapet stod nu för mig i en ny betydelse. Lefvande röster talade till mig ur molnen, ur vattnet, från gräsen. Jag föll ned på mina knän och jag tackade Gud för lifvet, för ungdomen och för den sköna verlden. Så har jag aldrig förr känt det att lefva. Allt i min själ var så lugnt, så klart, så godt, som om en himmelens engel fått makt med mig. Jag ville i denna stund inviga hela mitt lif till ett tillbedjande knäfall för honom, som sammanväft sin fotapall af så herrliga under. Då jag kom tillbaka, hade fremmande från sta