Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1849, sida 2

Jag vore färdig korsa öfver hvad jag här, för ett par dagar sedan, nedskref; det var aftonen af Severins hemkomst. Jag trodde då att han blifvit den han visade sig vara, men finner nu sedan han väl blifvit husvarm och hemmavand att han är densamme han förr varit. Dock! Du måste höra allt. Han företog sig i dag att yrka den afskyvärda satsen, att fruntimren kunna, liksom i allmänhet menniskostammarne på jorden, indelas i sina bestämda klasser, nemligen vackra, fula, Mvicka och dumma, med de utmärkande dragen af behagsjuka, beskedlighet, inbilskhet och sjåpighet. Jag kände vexa hos mig en Jeanne dArcs mod för att bestrida dessa anklagelser, men hennes segrar blefvo icke mina. Severin förstod att så lägga satirens skärpa i sina onls vapen, och anfalla och parera med så besystierliga vändningar och svängningar, att jag tappade både konsepter och mod. Då jag ej mera förmådde kämpa till mitt köns försvar, så ville jag åtminstone njuta en slags triumf med dem jag trodde honom lemnat på den fridlysta oklanderlighetens gebit, och sade: Det är rätt lyckligt att de fula åtminstone få åtnjuta din rättvisa, i det du tillerkänner dem förtjensten att vara beskedliga. ,Och än vidare den, att vara de fasansvärdaste af alla, verkliga mordangdar, färdiga ait i all