Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1849, sida 2

koppar, hvilka tante köpt sedan Severins sista hemmavaro och hvilka just honom till ära blefvo begagnade denna qväll, frågade ban efter de gamla ostindiska blå och hvita och sade, att i dem fick thet en aröme af den flydda barndomens paradis, som gaf det en högre smak än sjelfva kronprinsens blandnings, men som doftade bort mot de förgyllda ränderna och de moderna krusorna af de nya. Du skulle sett — — dock nej, du skulle ingenting sett af allt detta! En sådan glädje finnes icke för dig. När du kommer åter, har du intet hem; i vårt gamla bo på smedgatan hafva andra menniskor flyttat in; allt skall blifva nytt och fremmande för dig. Vid denna tanke saknar jag bittrare än någonsin det gamla boet hur mörkt och instängdt det än var. Ack, käre Theodor, der föll en tår på papperet. Jag gråter ännu af glädje och af sorg — af glädje deröfver att så mycken sällhet finnes, men af sorg att den icke finnes för oss. Ack, efter att hafva varit vittne till denna vackra tafla på hemoch samiljekärlekens grund, förefaller det mig som allt önskansvärdt i lifvet endast hade sitt fäste der. Severin har blifvit rätt hygglig och oförargelig på detta 4, hans moustachebrodd klär honom utmärkt bra, och han tycks alldeles hafva lagt bort sin gamla naturs retsamhet, detta klär honom ännu bättre.