Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1849, sida 1

hafva börjat reformens bana med uniformsförändringar. Att fullständigt framställa den hos oss rådande bristen på system vid behandlingen af samhällslifvets angelägenheter kan här icke komma i fråga. Vi endast antyda ett förhållande, som är alltför skadligt för att med tystnad förbigås, men som fordrar en grundligare pröfoing för att kunna afhjelpas. De skadliga resultaterna af detta felaktiga förhållande äro dessutom så i ögonen fallande, hvarhelst man vänder blicken, att de just icke behöfva särskilt utpekas. Hos oss är det icke det politiskt beräknande förståndet, som leder händelserna inom samhällslifvet, det är tvärtom händelserna, tillfälligheterna, som leda den politiska beräkningen, hvilken synes endast sysselsätta sig med att för dagen afhjelpa de förekommande svårigheterna, men icke att förekomma dem genom att på förhand söka ordna samfundsförhållanderna efter ett klokt politiskt system. I brist häraf leker man blindbock med händelserna och denna lek går så långt att man ofta at brist, icke endast på system utan äfven på method, jemväl leker blindbock med sina egna arbeten, såsom stundom inträffat med förslager till byggnader och andra företag, hvilka förslager blifvit fastställda den ena dagen, men den andra befunnits erfordra ny omarbetning. Det är icke endast hos regeringen och dess handlingssätt, som vi finna denna brist på system; den finnes äfven inom nationalrepresentationens förhandlingar, hvarpå man bör mindre undra, då hela inrättningen af vårt representationsväsen numera utgör motsatsen till både system och metbod. Derifrån komma de otaligt många projekterna vid riksdagarne, hvilka projekter, omotiverade och utan sammanhang sins emellan, med det förutvarande lagväseudet eller den bestående ordningen, vanligtvis endast bidraga att öka den redan befintliga oredan i samhällsförhällanderna. Om en ny nationalrepresentation infördes, är det väl troligt, att en del af detta oefterrättlighetstillstånd skulle försvinna, men det bar fått opåtaldt så länge frodas, att det kommer att fordra både tid och möda att utrota det. Dessutom äro utsigterna för nationalrepresentationens ombildning ännu ganska mörka. Mången, många finnas, som söka sin enskilta styrka, sin enskilta välgång uti den allmänna oredan, och de underlåta icke att motverka ett styrelsesätt, som gör slut på denna oreda. — Vi vilja endast fästa uppmärksamhet på det nu frodiga privatbankväsendet. Då man har en riksbank som står under representationens enskilta styrelse, är det väl i högsta grad inkonseqvent att berätiiga den andra statsmakten, regeringen, att oktroyera enskilta banker, hvilkas operationer kunna till och med undergräfva riksbankens? Att göra dessa banker till sedelbanker, lika med riksbanken, är ju rentaf orimligt, oberäknadt alla andre inkonseqvenser, hvartill man gjort sig skyldig genom den nu pågående privatbanksrörelsen; men den stödjes af mäktiga interessen, och motarbetar troligtvis alla färändringar, som kunde föranleda ett klokt finanssystem eller styrelsesystem i allmänhet, emedan man inser, att om system kommer att följas i vissa delar, måste sådant snart antagas äfven för det öfriga af statsbestyren.