Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1849, sida 1

— ———— holm. Man lofvade hvarandra heligt, att hans person under intet vilkor finge skadas, samt att Järta, som ogillat företaget, ej skulle få del deraf. Dagen utsattes till den andra efter sammankomsten, och saken var afgjord. Morgonen samma dag, då revolutionen skulle försiggå, träffade Skjöldebrand de sammansvurne samlade hos dåv. protokollssekreteraren, sedermera landshöfdingen m. m. Hans Järta, som med sin betänklighet redan hade omvändt dem. För Skjöldebrand återstod nu ej annat, än att tills vidare uppskjuta sitt förehafvande och, som det var tämligen allmänt kändt, återresa till stationen i Norrland, der han, underligt nog, lemnades i fred. Planen för rikets styrelse, i händelse af lycklig utgång af den tillämnade arresteringsätgärden, var ungefär densamma, som sedan följdes, med någon modifikation i afseende å konstitutionen. Hvad angår Skjöldebrands ifver, att, tvertemot den andre partihufvudchefens, Järtas, råd, vilja sätta sin djerfva plan i verkställighet, så måste den skrifvas på räkningen af hans förakt för all fara, hans lust att trotsa den hans till passion drifna kärlek för det vågsamma och — tilläggom det — för allt svenskt. Såsom en brusande flod gick han fram, bröt berg och bar solens bild i sina vågor, och det var sannerligen ej hans fel, om skummet någon gång slog dem i ansigtet, som stodo på stranden och korsade sig öfver den vilda och ohejdade naturkraften. Att hertig Carl icke var främmande för 1809 års revolution, utan tillochmed mer än en gång hade sin hand med i spelet, styrker författaren med flerfaldiga exempel. Ett af desamma, hemtadt ur de la Gardiska arkivets XV del, vilje vi här återgifva derföre, att det förträffligt målar Carl XIII:s på en gång vankelmodiga och vidskepliga karakter. Det lyder, som följer: Skjöldebrand begaf sig till hertigen för att vinna honom för riksräddningen. Han kommer, målar i korta, men starka drag fäderneslandets tillstånd. Om några dagar:, säger han bland annat, rär möjligen Sverige en rysk provins. Hvad röle väntar E. K. H. då att spela? (Hertigen blir allt mer blek; Skjöldebrand nalkas honom :) Nej; vakna till det gamla modet! Sverige måste frälsas. Vi begära blott passivitet af E. K. II. tills allt är skedt; men då, träd fram, Wasaättling! ty E. K. H. är den ende, som kan frälsa oss. Vid dessa ord tager hertigen en theatralisk ställning, men som tydligen var uttryck af en inre rörelse, och med en ganska förtörnad, spotsk min frågar han i hvass ton: Hvad för attan tusan d..... r vågar ni göra mig, en sådan proposition? — Skjöldebrand ansåg sig af en ingifvelse hafva fått det svar, som blef så afgörande: Det ärr, sade han med fast ton, E. K. H. sjelf, som redan gifvit detta löfte. Hertigen (med rytande stämma): Hvad säger ni?— Jo:, svarar Skjöldebrand, mins, när E. K. H. sade (Skjöldebrand repeterar orden med en djup tragisk ton): Här riksskeppet håller på att förgås i stormen, då tar den gamle styrmannen i rodret och för det in i en säker hamn. — Detta verkade ypperligt; vreden lade sig, hertigen satte sig. Huru vet ni, att jag sagt detta?— Jag visste det7, svarade Skjöldebrand, redan z——ä—ä—— — rue oj