Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1849, sida 2

Detta, att Fanny skulle emottaga hans sista farväl, att afskedet af henne ännu skulle förljufvas af det ömma talet om saknad och minne, kunde Maria icke lida, hon måste afböja det, kosta hvad det ville. Knappast hade aftonens skuggor öfvergått i qvällens, förr än Maria, ledsagad af den uppgående månans sken, begaf sig till den för afskedet utsatta mötesplatsen. Denna var en liten ättkantig pavillon, som låg på en af bergets lägre afsatser. På en hög fot reste den sig i en lika smakfull som lätt stil, och låg till en del alldeles på kanten af den lilla bergplatåns lodrät stupande sida. Från panelet, från hvilket en bred list för blomsterkrukor gick på yttre sidan, var pavillonen öppen till taket, hvilket uppbars af åtta pelare. Rundtomkring taklisten gingo djupa draperier i mörkrödt, med långa, nedhängande gardiner, hvilka, med prydliga snören och tofsprydnader, sammanhöllos vid pelarne och gåfvo en lika vacker teckning åt pavillonens dagöppningar, som dekoration åt dess inre. På nedra steget till trappan af denna lilla pavillon satte sig Maria, såsom en vaktande cherub. (Forts.)