Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1849, sida 2

2 Utrilaes nyheter. UNGERN. Ungerske generalen Damianich, som, i likhet med så många af hans tappra kamrater, dött för den österrikiske bödelns hand, författade kort före sitt slut följande bön, som nu cirkulerar ur hand i hand: Bon före min afrättninh. Verldsalltets herre! till dig höjer jag min bön! Du har styrkt mig i den bittra stund, då jag tog afsked af min maka. Styrk mig ytterligare, o fader, så att jag, kraftigt och såsom det egnar en man, må bestå det hårda profvet — en vanärande, skymflig död. Du har, o fader, varit min ledare i slagtningar och strider, låtit mig bestå och med din skyddande hand fört mig oskadad ur mången hård kamp. Prisadt vare ditt namn i evighet! Bevara, Allsmäktige, mitt redan så olyckliga fosterland från vidare olycka. Böj monarkens hjerta till mildhet mot mina qvarblifna olyckskamrater, och led genom din vishet hans vilja till folkens vil. Fader! gif min stackars Emelie kraft, att hon, styrkt af sin tro, må kunna undergifvet bära sitt öde! Välsigna Arad, välsigna det arma, i olycka störtade Ungern! Herre! du känner mitt bjerta, du vet alla mina vägar; döm mig nådigast efter dem och låt mig nådigt upptagas i den eviga sällheten. Amen. Emelie till tröst: Damianich. En mängd Ungrare hafva ånyo blifvit häktade, för att dragas inför ståndrättsdomstolarne. Bland dem äro Barkossy, brefcensor under den revolutionära regeringen, Navay öfvergespan i Csanaderkomitatet, och vicegespanen Karasz från Szegedin. Nejden kring Komorn erbjuder en sorglig anblick. Af den blomstrande byn Nya Szöny qvarstår blott en mängd nakna eldstäder och skorstenar, och allt i grannskapet bär förhärjelsens stämpel. Ingen menniska påträffas der, och intet träd, icke en gång en buske, möter ögat, så långt det kan skåda. Sjelfva staden Komorn bär äfven märkliga spår af förödelse. Endast sjelfva fästningen och vallarne qvarstå oskadade; de hafva tillochmed vunnit i fasthet genom de af Ungrarne utförda sortifikationsarbetena. De 460 kanonerna blicka lika hotande som förr ut genom skottgluggarne, men i stället för af sjungande honvedskrigare, bevakas de nu af österrikiska artillerister, och 20 svartgula habsburgska fanor svaja nu från fästningens tinnar, der förr de grönhvitröda ungerska förut stodo. Oaktadt alla de olyckor, som drabbat Ungern, förtvisla dock icke patrioterna. Detta är i synnerhet märkbart i Pesth, ehuru det der, som öfverallt i landet, är farligt att yttra någon politisk opinion. Man söker genom passift motstånd lägga hinder i vägen för regeringens sträfvanden och göra dessa afskydda hos folket. Den, som vill bedöma Pesth efter lifvet på teatrarne och kasffehusen, måste tillstå, att detta är sig temligen likt, sådant det var före Mars 1848. Den ungerska ungdomen:, såsom de bekante Juraterna(studenterna) kallas, synes visserligen icke så talrik som förr på teatrarne, men gifver dock sin känsla luft i stormande eljen (lefve), hvarje gång något i en pjes förekommer, som håänsyftar på Ungern eller friheten, och i kaffehusen emottagas de ungerska folkvisorna med entusiasm. Pressbury är nu sedan ett år omskapadt till en fast vapenplats; Ofen båller på att ombyggas till en fästning af andra ordningen; man arbetar