Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1849, sida 2

de i fängelse eller räddat sig med flykten. Tre af ministrarne under de sednaste tolf månaderna — Ruggiero, Conforte och Imbriani — äro landsförvista, och två — Sceralaga, minister för allmänna arbeten, och markis Dragonetti, utrikesminister — försmäkta i bojor. Och under det konungen i Neapel anbefaller denna förföljelse i massa — en fortsättning af desse åtgärder, som före Februari 1848 nödsakade tillochmed förklarade konservative att förena sig med det republikanska partiet — blifva skildringarne af I österrikiska regeringens förfarande i samma anda med hvarje dag mörkare. Man kan icke längre förneka den rysliga sakverklighet, att tvenne kristna konungars stater blifvit skådeplatser för proskriptioner af så blodig och skoningslös beskastenhet, att Europa icke upplefvat några sådane sedan Ludvig XIV:s död, om man undantager den franska skräckväldesperioden.Artikeln visar vidare, huru England, trots sin grundsats att icke inblanda sig i främmande länders inre angelägenheter, likväl är både förpligtadt och berättigadt att höja sin röst emot reaktionens blodiga framfart, enär denna snart nog måste framkalla en ny revolution, som äfven kan finna sin väg öfver kanalen. England måste bidraga att släcka elden i grannens hus, innan dess eget blir antändt. Artikeln öppnar sedan följande utsigter för de reaktionära regeringarnes framtid: Kejsaren af Österrike och konungen af Neapel handla icke blott så, att nya revolutioner blifva nödvändiga, utan göra äfven allt hvad de kunna, för att dessa skola blifva blodiga, häftiga och skoningslösa. Trots den fåfänga, som utgjorde ett framstående drag hos bjeltarne i den franska och de tyska revolutionernas provisoriska regeringar, måste historien dock åtminstone gifva dem det vittnesbörd, att de begagnade den korta tid, de innebade makten, att efter bästa förmåga afvända den skräck, som vanligtvis åtföljer borgarekrig. Två eller tre fall af pöbelercesser äro allt, hvad man kan tillvita ledarne af de revolutionära rörelserna år 1848. Ungrarnes krigssätt utmärkte sig, såsom man vet, genom sin humanitet och det uti en jemförelsevis human tid. Görgeys och Guyons, Bems och Dembinskis kamp mot deras barbariska fiender bar prägeln af hela vår yppiga civilisations fina former och en medeltidens tornerbjeltes ridderlighet. Men nu vi sar det sig, att denna moderation var ett fel, om icke ett brott. Under striderna i Frankrike, Italien, Tyskland och Ungern har det visserligen icke fattats hårda, grufliga andar, som yttrade en vild lust efter blodsutgjutelser, och fanatiska män, som för en id ville offra hekatomber; till ära för vår tid trängdes de likväl åt sidan af sina menskligare medbröder. Men desse sednare hafva nu erhållit en fruktansvärd leca. Marcus Antonius skulle aldrig hafva uppsatt det andra triumviratets proskriptionslistor, om den praktiske och prosaiske Cassii röst blifvit hörd på Idus Martius f). Den kommande revolutionens Cassier skola för sina råd och förslag åberopa sig på en fruktansvärd auktoritet. De skola peka på de fiender, som de en gång skonade, men som visat sig så ovärdiga medlidande och så ur stånd att uppskatta dettas värde — de skola peka på de österrikiske och neapolitanske ministrarne, som nu hämnas sin lidna förödmjukelse — på prinsarne af blodet, som nu bilda kärnan i en oförsvarlig och förrädisk kamarilla — på de oädla härförare, som nu dricka sina landsmäns blod, hvilka de ) Som läsaren vet, hade tvenne republikanskt sinnade män, Brutus och Cassius, sammansvurit sig med en mängd andra af samma tänkesätt för att rödja Cesar ur vägen, när denne misstänktes att vilja störta den gamla romerska republiken och göra sig till envåldsherrskare. Cassius, en hård karakter, ville, att Cesars general Marcus Antonius på samma gång skulle nedgöras, men den mildare Brutus satte sig häremot. Följden blef den, att Marcus Antonius, som sedan Cesar d. 15 Maj (Idus martius) fallit för de sammansvurnes dolkar, samlat Cesars trupper och lyckats få en del af Roms befolkning på sin sida, med den ytterligaste grymhet och raseri förföljde anhängarne af Bruti åsigter. Namnen på en oräknelig mängd medborgare uppsattes på Antonii proskriptionslistor. De proskriberade voro fogelfria; den, som mördat någon af dem, erhöll belöning, och deras egendom tillföll staten.