Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1849, sida 2

maskera genom att kalla dem militäriska afrättningar. Ja, den förkastelsedom, hvilken vi varit de förste att uttala öfver den blodtörstige gubbe, som har decimerat eliten af Lombardiets befolkning; dessa utrop af fasa, som afpressades oss genom de gräsliga blodsdomarne fällda af denne Haynau, som i kall grymhet kan mäta sig med en Montluc och en Claverhouse, upprepas nu af alla dem bland våra politiska motståndare, bos hvilka icke passionen för ordningen förqväft bvarje mensklighetskänsla, hvarje blygsel. Knappast får man höra en och annan af de bigotta tidningarne från sin obemärkta vrå framstamma skamlösa motbeskyllningar, hvari folkets 1793 sättes emot konungarnes 1793, — — — — Liksom 18 århundraden af blodigt förtryck, förvägrad rättvisa, samvetslöst rosseri, icke skulle uppväga tre eller fyra år af vrede och hämd; och liksom om icke vi, för ett kongligt hufvud, som sekel efter sekel saller på folkets schavott, hade att i den historiska rättvisans vågskål kasta oräkneliga hekatomber offrade på maktens altare, att förtiga de offer, hvilka, för tillfredsställandet af den kungliga äregirigheten, falla på slagtfälten, eller som det monarkiska högmodet annars kräfver för sina egoistiska syften. Slå upp S:t Simon, och man skall finna huru under den djupaste freden flera menniskolif blifvit spillda för uppförandet af ett praktfullt palats, än schavotten sedermera slukade, då Frankrikes räddning fordrade, att skräck injagades i den inhemska fienden och de sammansvurna konungarnes utmaningar besvarades. Repressalier! — Men Ungern hade icke det förfärliga repressalier att utöfva emot Österrike? Har icke hvarje familj uti detta olyckliga land sin fordran af blod att utkräfva, sin ärfda skuld att betala? Låtom oss rådfråga historien, detta omutliga vittne. Låtom oss taga romerska rikets annaler, författade af Voltaire med en så lugn och kall opartiskhet. Hvad läsa vi der? Det finnes icke något annat föreningsband emellan de missnöjde i Ungern och kejsaren (Leopold I) än en åchavott; den restes på torget i Eperies, i Mars månad 1687, och stod der qvar till slutet af året. Om man får tro flera samtida historieskrifvare, tröttnade bödlarne att slakta de offer, som man utan särdeles urval öfverlemnade dem, Det finnes icke i forntiden ett enda exempel på ett så långvarigt och förfärligt blodbad. Menskligheten ryste icke för allt det blod, så många bataljer kostade: man är vand dervid; menniskorna falla der med vapen i hand och dö hämnade; men då man, under loppet af nio månader, såg sina landsmän i lagens namn släpas till den städse af blod fuktade afrättsplatsen, så var det ett skådespel, som upprörde naturen, och hvars gräslighet ännu i dag uppfyller sinnet med fasa. Hvad som ändå är förfärligare för folken, är att dessa grymheter någon gång lyckas; och framgången uppmuntrar till att behandla menniskorna som vilda djur. Hundrasextiotvå år hafva sedan dess förfutit. Denna tid har blifvit österrikiska monarkien beskärd för att låta glömma dessa illbragder, för hvilka man saknar ett namn, dessa afskyvärda blodbad. Och hvad händer nu? Ännu en gång reser sig Ungern; ännu en gång är vapenlyckan Ungrarne oblid; ännu en gång uppföras schavotterna, blodbaden begynna ånyo, och alla dessa tappra härförare, som, i förlitande på fördragens helgd, nedlägga vapnen: Kiss, Leiningen, Aulich, Damjanich o. 8. v. öfverlemnas i bödelns händer. Man hänger tillochmed prester, och förräder derigenom huru pass sanning det finnes i den komedi af respekt, som våra statsmän spela vid altarets fot. Man tilldelar ungerska adeln ett hugg uti den ädle och olycklige Batthyanis person, hvars orättvisa dom , blifvit stämplad efter förtjenst genom en modig landsflyktings) vältaliga protest. Man inspärrar qvinnor i fängelse för deras mäns uppror; man pryglar, man risar mödrar för det deras söner gripit till vapen; konfiskationen, detta kungliga rofferi, afskaffadt af konungadömet sjelf, utöfvas öppet, till trots af den oktroyerade kartan, som utplånade den ur straff balken; skatterna, som denna karta förklarade böra voteras af folkets representanter, fördubblas genom kejserliga ukaser och vice-konungarnes maktspråk.