Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1849, sida 1

tanka att dermed göra honom en tjenst; men när det sedan blef fråga att åter betala dem, så blef det ett krångel och kif, som slutade med ovänskap och rättegångar. Det var den enda ofrid, som störde lugnet af vårt lif. Tusende gånger önskade jag att de lumpna penningarne måtte efterskänkas, men min man ville att rätt skulle vara rätt, och derför mera än för pengarne, fortsatte han tvisten och led många förtrytelser; men då han dog och då krånglet sedan skulle gått för min och barnens räkning, då fann jag att hvarken de eller jag vore vuxna att hafva handen i sådant spel, och så tänkte jag att friden och lugnet äro mera värda än rätten, och att ingen välsignelse kan åtfölja pengar, som vållat så mycken förargelse; och så efterskänkte jag dem. Det har jag aldrig ångrat, ty hvarken barnen eller mig har något fattats mera sedan än förr. Men från den tiden har jag alltid tänkt att pengar gifva mera bekymmer än glädje och tackat Gud för det dagliga brödet och befrielsen från rikedomens som fattigdomens börda. j Under det Susanna så talade varseblef Theodor sitt namn och vapensigill sittande inom glas och ram, under ett porträtt af konungen, som hängde i stugan. Han förundrade sig till en början lika mycket ötver huru de kunde finnas här, som öfver den egna plats de erhållit, men