Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1849, sida 1

vägarne dela sig sålunda, att den ena går till Arad och den andra till Siebenbirgen. General Vecsey, som, under det han lofvade Bem allt möjligt bistånd, i bemlighet förledde officerarne, tillkännagaf vid Tutchet helt plötsligt det vara sitt beslut att begifva sig till Arad, för att blifva inbegripen uti och komma i delaktighet af den kapitulation, som furst Paskiewitsch beviljat Görgey. Smittan af hans förrädiska feghet utbredde sig snart bland trupperne så, att icke mera än 4000 man kunde förmås att åtfölja generalerna Bem och Guyon in i Siebenbirgen. Då vi ankommo till Dewa, stötte vi på den af Liiders kommenderade ryska armsens förposter. Med sitt vanliga mod och djerfhet angrep Bem den ryska arm6en, och då jag ankom till Dewa med Guyon, som förde befälet öfver eftertrupperne, hade Bem redan fördrifvit Ryssarne och intagit platsen. Han gaf oss då tillkänna, att han påföljande morgonen ämnade ånyo anfalla Ryssarne, oaktadt våra truppers stora underlägsenhet i antal. Officerarne föreställde honom det omöjliga i att lyckligt utföra denna djerfva plan, och förklarade, att numera hade man ingen annan utväg än att kapitulera. Bem gaf då till svar, att han icke kommit till Ungern för att underhandla med Ryssarne, utan för att slå dem, och dessutomv, yttrade han, hafva vi ju der 60 kanoner; skulle ni välvilja beröfva oss det nöjet, att ännu en gång få höra en dylik orkester? Allt var dock förgåfves. Bem kunde icke längre hos sina soldater ingjuta det mod och den krigslust, af hvilka han sjelf besjälades. Om han ännu en dag hade blifvit qvarstående vid Dewa, så skulle efter all sannolikhet icke en enda man af hela hans här, med undantag af general Guyon, hafva stadnat qvar hos honom. De öfrige officerarne hade redan hemligen med Ryssarne träffat öfverenskommelse om 24 timmars vapenhvila. Vi hörde tillochmed att de sins emellan hade talat om att skaffa sig bättre vilkor genom att åt Ryssarne utlemna Bem och Guyon. Det var alltså tydligt och klart, att för dessa återstod icke något annat, än att sörja för sin egen säkerhet; hvadan de ock, eskorterade af 500 man, återvände till Leoneth, der de togo af till venster och öfver bergen begåfvo sig till Ruseberg. Derifrån marscherade vi om natten till Morel, hvarest vi träffade gen. Kmethy och 12 andra ungerske officerare, som under deras försök att bana sig väg genom skogen blifvit tillfångatagne af de vilde Vlacherne. Efter att dessa Vlacher beröfvat dem deras penningar och dyrbarheter, hade de varit villrådige antingen de skulle mörda dem eller utlemna dem åt Österrikarne, då de kunde hoppas att erhålla en icke ringa belöning. Under tiden hade fångarne blifvit inspärrade i en qvarn. Då vi ankommo till Morel höllo Vlacherne oss för Österrikare och förrådde sin hemlighet. Sedan de upptäckt sitt feltag satte de eld på qvarnen för att dölja hvilka slags fångar, som de hade derinne. Den tappre Kmethy och hans följeslagare kunde näppeligen rädda sig undan det förfärliga ödet att blifva lefvande innebrände af dessa uslingar. Fyra af dessa framfördes med rep om halsen till Bem, som dock med sin vanliga moderation (ty han är lika mensklig och god, som tapper) skonade deras lif och fordrade blott, att så väl de, som den