Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1849, sida 1

0G — — — — —— kanske ingen vårdat sig om honom eller läst en kristlig bön öfver honom till det sista! Gud vare hans själ nådig! Och heta tårar frambrusto ur Susannas ögon. Herrans vägar våga vi ej klandra. Kristliga menniskor finnas också på hans dödsort och Herran sänder de redliga och trogna så underligen sin hjelp i nödens och stridernas hårda stunder. En misströstan i det afseendet skulle vara ett brott emot Gud, invände pastorn lugnande, men tillade: Förmögenheten, den der omnämnda, förmodade — till den torde väl ni ha största rättigheten. Ni kan bli rika menniskan. Er lycka torde vara gjord. Ni måste höra er om i saken. Ett arf är ej att släppa ur händerna.— Om han lemnat något efter sig, står väl ej att få reda på det, så långt ifrån. Gifve Gud jag blott vore öfvertygad om att intet fattats honom på hans sjuksäng och hans stoft hvilade i helgad jord lÅter sökte pastorn trösta henne i detta fall och rådde henne att ej grubbla på hvad som ej mera stod att ändra, men också att ej släppa sin lycka ur sigte, tillstyrkande henne att meddela och gå i råd om saken med någon, som förstod att reda den, såsom t ex. någon af herrarne i vrätten. Sjelf skulle pastorn visserligen vilja tillbjuda henne den tjenst som stått i hans förmåga, såvida ej hans snara afflyttande från orten