Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1849, sida 2

niskor dö, på alla slags fasoner, jag kunde inte låta bli att storgråta, när jag hörde henne ta afsked af kapten och säga: -Rosenljung, jag kommer snart efter.v — -Sstackars min goda nåd! Men hvad skall det bli af barnen sedan ?— vbe få väl vara hos gamla nåden. — vbet är godt och väl, men gamla öfverstinnan har ju lefvat hos sonen, och haft allt sitt af honom; inte har hon något att dela med sig åt barnen; men herren bjelper dem väl, fast det visst blir smått och knappt för dem. ... Nu syntes liktåget och sorlet af folkmassan afbröt samtalet. Hvad Petter deraf hört var nog för att väcka det djupaste deltagande för det uppträde, som var för handen. Han gick in i kyrkan och öfvervar begrafningsceremonien. Det var något eget och djupt ingripande att efter en lifstidslång skilsmässa stå vid brodrens graf. Hvad lifvet bryter försonar döden, och efter högtidlighetens slut gick Petter fram i choret, lutade sig ned öfver kistan och fällde tårar af broderlig kärlek och medlidande. Med pressadt hjerta återvände han till sitt obemärkta hem. Många minnen från ett bittert fordom, många tankar och paraleler sysselsatte bhans sinne under vägen; men då han såg sina barn, med bälsans rosor på kinderna och glädjen i sina strålande ögon, komma till möte vid gårdsgrinden och