Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1849, sida 1

Petters öga klarnade till en sällsam glans, hans bjerta slog högt och lätt, han tog leksysterns hand, såg henne djupt i ögat och sade: Susannal— -Hur många blomsterplantor vill ni ha?— -Låt oss icke tala om det mera, Känner du icke igen mig? Hafva vi ej mött hvarandra under de år, vi varit åtskilda?— -Hvad säger ni? sade Susanna och betraktade Petter förundrad, utan att kunna känna igen honom i den klädedrägten. -Skulle ni vara? ... nej, det är inte måjligt. — Samme gosse som här lekt odlare och för hvars hand din fader täljde den första spaden. v — Herr Rosenljung? Nej, inte i dessa kläderl— -Tyst, tyst! Inte herr Rosenljung mera. Petter Ljung heter jag nu. Mitt nya stånd ser du af mina kläder. Tiderna törändra sig, och, som jag tror, hafva de äfven gjort det för dig. Du ser ej glad ut mera.— Ack jo, nu är jag hjertans glad. — Men annars? och Petter affordrade henne nu en berättelse om hvad som tilldragit sig under deras skilsmessa, den hon afgaf i följande ord: Alltsedan den tid ni reste härifrån, så var det som om olyckan brutit löst öfver vårt hus. Först gaf sig min bror — ni mins väl långe Jo