Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1849, sida 3

och det är för fägringen. — — — Men, hvad f-. skall det bli af mig? Begagna mig af liaisoner — — jag som är så satans ful, så att naturens röster hafva förstummats deraf? Bah! — — Gå in som volontär vid ett regemente och subordinera från korporalen till underoffieeren och vidare från fändriken — pojken af min egen ålder och stånd, hvilken jag kanske till och med bort företräda i tjensten ända till chefen — — För så mycken subordination är jag inte skapt. Med hårdt sammanpressade läppar och armarne i kors öfver bröstet gick han några gånger fram och tillbaka öfver golfvet; derefter stannade hau framme vid fönstret, strök upp den ljusa luggen öfver pannan och såg möt den klara, solstrålande bimmelen med ett öga ur hvilket Ingn och en kraftfull själs beslutsamhet framblickade och sade: Ja väl! Du famnar i ditt hägn lika huldt arbetarens hydda som den rikes palats, du låter din sol skina för ond som god, lika varm öfver den bortstötte sonens hufvud som öfver gunstlingens, och du, o, jord, du moder för oss alla, du delar ej med partisk kärlek dina gåfvor efter dina söners fägring, du är rättvis och skänker dem efter mödans förtjenst. Jag har ett par friska armar, som blifvit härdade under det jag lekt vid ditt sköte, jag viger dem till din tjenst. Plogen är ej ett föraktligt verktyg i den fries hand. Våra förfäder odlade ju en gång sjelfva