den annars så kära likheten mellan föräldrars och barns anletsdrag ingenting mindre än smickrande. I tysthet grämde de sig båda deröfver och höllo gerna den lille gossen från att visa sig, då fremmande kommo. Men midt under denna motgång, som förmörkade deras lifs glädjehimmel, uppgick en ny, lycklig stjerna. Efter några års förlopp. och just då allt hopp var ute, att den allt förändrande tidens hand skulle kunna af gossens små, gråa ögon göra ett par öppna, mörka. eldiga; af hans lilla trubbiga, uppåtvända näsa, en hög, ädelt bugtad, eller af hans breda mun, der ett godmodigt allvar hvilade på de tunna läpparne, en liten cupidoniskt bildad, der fina löjen skämtsamt spelade — just då, säge vi, kom ännu en son till verlden, och en som från vaggan lofvade att blifva en Adonis. af fröjd och förtjusning, tyckte sig snart hvar och en af de unga, sköna föräldrarne se sin egen fägring uppblomstra hos denne, deras älskling. Han inkräktade också snart åt sig enväldet öfver deras kärlek, då deremot Petter (ty det obevekliga ödet, som aldrig gör någon olycka blott till hälften, hade, enligt den tidens begrepp om föräldravördning, bestämt detta namn åt honom, liksom för att hos honom sammanföra allt slags fult till ett komplett helt) endast mötte hårdhet eller en aflägsnande likgiltighet, och i stället för de ömma smekningarne, som tilldelades brodren, Utom sig