Å— — L —o—— öfriga Europa. Men ryska styrelsen känner fullkomligt deras betydelse och fruktar dem, emedan de äro hinderliga för uppnåendet af dess stora syftemål och skulle, om de finge göra sig fullt gällande i grannländerna, snart äfven utbreda aig i sjelfva ryska riket, som ingalunda saknar emottaglighet för desamma. Det bekämpar dem derföre äfven, när och hvar det kan, såsom sednast visat sig i Ungern. Men den går härvid till väga med en ojemförligt större sinhet och beräkning, än de öfrige makterna. I Ungern segrade, såsom är bekant, Ryssland mera genom sitt guld och sin diplomati, än genom svärdet, och, sedan ungerska generalerna genom Ryssarnes hala löften blifvit öfvertalade att gifva sig åt dem, öfverlemnade czaren bödelsrolen åt sin vassal Österrike. Ja, czaren gjorde sig tillochmed till de åt döden invigde offrens förespråkare, då han skref till Österrikes unge kejsare och yttrade det hopp, att han skulle låta nåd gå för rätt. Följden blir, att Österrike får uppbära mångdubbelt mera hat och förbannelse i Ungern, än Ryssland, ehuru det varit sistnämnde makt, som egentligen gifvit ungerska friheten dess banesår. Den strid, som yppat sig emellan Ryssland och Österrike å ena samt Turkiet å andra sidan rörande de ungerska och polska flyktingarne, kan äfven vara egnad att visa djupet af Rysslands politik. Ty det är ganska antagligt, att czaren väckt dessa anspråk på slyktingarnes utlefverering endast i akt och mening, att desse af fruktan för det öde, som väntade dem, i fall de utlemnades, skulle låta förleda sig till ett affall från sin religion, då ett ypperligt tillfälle vore gifvet att i allt fromt och rättroget folks ögon nedsätta en sak, hvars försvarare förnekat sin tro och omfattat Muhameds falska lära. Kossuths och hans olyckskamraters ståndaktighet skall dock komma denna snygga plan att stranda, om det än inträffar, hvilket icke är troligt, att England sviker den okristne sultanen i dess motstånd emot de tvenne kristna makternas okristliga och gudlösa fordringar. Preussens konung är onekligen en af Europas slugaste monarker och såsom en kind motståndare till de liberala iderna utgör han äfven den klippa, på hvilken en stor del af Tysklands reaktionärer bygga sitt hopp — det vill säga de af partiet, som icke äro helt och hållet renons på allt förnuft, ty de som äro nog inskränkta att obetingadt beundra och lofsjunga det rå sabelväldet, hafva prinsen af Preussen uteslutande till sin afgud. Denne konung har säkerligen mer än en gång bråkat sin hjerna med att utfundera något universalmedel emot alla revolutionsfäbrar, men det enda rätta och sanna — ett upprigtigt beträdande af reformernas bana — skulle han också hafva en aning derom, hindrar honom hans ställning att antaga. Han och reaktionärerne i hans omgifning tro sig kunna lägga en hindersko på framåtskridandet, men en bändelse har nyligen timat, som bordt upplysa dem om det fåfänga i deras bemödanden. Såsom något hvar torde hafva sig bekant söka Preussens reaktionärer i sin kamp emot tidens ider ett stöd hos det oupplysta landtfolket, och inga medel hafva lemnats oförsökta att bibringa bönderna konungska och loyala tänkesätt och ingifva dem så mycken afsky ——— RE