lachrissonska affären och Svenska pressen. Najaden den 18:de dennes: i Aftonbladet berättar, att ett rykte börjat sprida sig, att några tillställningar skulle vara å bane att söka tillvägabringa någon opinions-yttring emot kapt. Z. inom hela armeen. AftonPosten, m. fl. Tidningar, betvifla icke allenast sanningen af ryktet, utan äfven sjelfva tillvaron af ett sådant rykte; och om man, ty värr, efter hvad som redan passerat, icke kan tvifla på möjligheten, att personer finnas, hvilka gerna skulle vilja tillvägabringa en sådan opinions-yttring, vore det dock en förnärmelse mot armåens hederatt ett ögonblick tro på möjligheten af sådane tillställningars lyckande, tillställningar dertill så opolitiska, att följderne af ett dylikt bemödande att söndra armen och folket, ty det skulle ovilkorligt vara en ny krigs-förklaring mot opinionen, vore lätta — eller svära, hvilket man behagar — att beräkna. Post-Tidningen förklarar (officielt?), att edet knappt låter tänka sig. att någon enda officer finnes, som icke ogillar kapt. 218 handlingssätt,, och derföre är en sådan opinions-yttring öfverflödig. Så länge Aftonbladet icke kan uppgifva en enda officer, som gillar det ifrågavarande handlingssättet, torde få antagas, att ogillandet är allmänt! — Se der en konklusion, åt hvilken sjelfve jesuiter-generalen Lojola skulle le af förnöjelse! Kanske Post-Tidningen äfven benäget torde uppgifva, hvad man kan vantagapåföljden blifva, om någon officer, utan att tvingas dertill af motsatta opinions-yttringar, framträder, opåkallad, offentligen med-ett sådant gillande; månne mistning af innehafvande förtroende-plats, prejudice vid befordring, 2 månaders arrest, o. d.? — Men om man vill inom armeen tillvägabringa en opinions-yttring, lik den skandalösa, för hvilken en konungens kabinetts-kammarherre satt sig i spetsen, då äro vi öfvertygade, icke allenast att en massa, sanning och rätt verkligen älskade officerare skall vägra att i den deltaga, utan äfven