Ena blick på den utrikes politiken. Reaktionen firar nu sina triumfer. Sedan Ungern, frihetens sista bollverk, fallit, röna despoterne och deras medhållare icke mera något öppet motstånd. Segervinnarne äro redan betänkta på att skörda frukterna af segern. Somliga inbilla sig fullständigt hafva besegrat 1848 års stora folkrörelse och smickra sig med hoppet att kunna i grund utrota de demokratiska iderna. De tänka endast på att med våld och list befästa sitt orättvisa välde och för framtiden omöjliggöra alla angrepp på detsamma från folkets sida. Ju större fruktan varit att förlora de usurperade rättigheterne, desto större är nu äfven i segerruset begäret att utkräfva hämd på de djerfve, som vågat sätta dem i fråga. För tillfredsställandet af detta hämndbegär åsidosättas tillochmed alla klokhetens och försigtighetens fordringar. Bland dem, som beträdt denna blodiga stråt, intaga ovedersägligen de maktegande i Österrike främsta rummet. De följa blindt de ingifvelser, de erhålla af hämdens furier, och låta dåra sig af hoppet att i blod kunna qväfva hvarje frihetskänsla. De och deras gelikar besinna dock icke, att de demokratiska iderna slagit allt för djupa rötter för att af någon mensklig makt kunna utrotas. Gjorde de sig aldrig så litet omak att efterforska orsakerne till det stora drama, som sistlidne år tedde sig för den förvånade verldens blickar, borde de kunna inse, att de särskilta, ofta till utseendet olikartade rörelserna alla utgjorde, så att säga, ett harmoniskt helt, alla bestämdes af samma lagar, alla voro företeelser af ett öfver hela verldsdelen kändt behof att afskudda det tusenåriga förtryck, hvarunder den stora massan af nationerna suckade och som hade sin grund i felaktiga, på orättvisa grundade stats— och samhälls-inrättningar. Så länge samma orsaker finnas, återkomma också alltid samma verkningar. Göres ingenting för samhällsbristernas afhjelpande, så kunna ej eller samhällsskakningar förekommas, utgötes än hundrafallt så mycket blod, som nu sker, för att dämpa den eld, hvilken tärer på de gamla samhällenas grundvalar. Andra äro klokare och göra sig visserligen en föreställning om orsakerne till den voro som går genom tidenv, men de fleste äro allt för egoistiska eller inbyrde i hjertat förstenande fördomar, för att ömma för massans lidanden, och tilltro sig att genom listiga och fint uttänkta medel kunna ännu för några årtionden stödja och upprätthålla de murkna statsbyggnaderne, och äro kanhända tillochmed så djerfva i sina gudlösa beräkningar, att de tänka sig vara i stånd att, om icke föreviga folkens träldom, åtminstone för långa tider fastare hopnita deras bojor. Äfven finnas väl de — åtminstone vilja vi förmoda det för mensklighetens heders skull — hvilka mena väl, men göra sig origtiga ider om sättet för tillvägabringandet af nödige samhallsförbättringar. ö Ryssland följer oafvikligen, allt sedan Peter den stores tid, ett system, hvars yttersta konseqvens är ett verldsherravälde. Inom dess egna landamären hafva, Polen och måhända äfven Östersjöprovinserna oberäknade, blott undantagsvis inträngt de ider, som uppröra och skaka det t FFFFF—