barn. Det är skada att det inte är solsken i staden, när en så vacker flicka är ute och springer ärenden — -Kära Theodor uppehåll nu icke flickan med prat. Lena kunde längesedan vara åstad och tillbaka igen. Det torde ändå bli bäst att hon ... — -Nej, hennes nåd! Lena får icke, ty jag vill, sade Maria med en bestämdhet, som tillkännagaf att en fast vilja låg på bottnen af hennes barnsliga väsende, och i ögonblicket var hon genom dörren. — Du är ju i strumplästen, Maria!sade Theodor; men Maria lät icke uppehålla sig deraf, och skulle säkert bafva kommit i Qvistenbergs bod utan skor på fötterna, om ej, på Theodors föranstaltande, Lena genskjutit henne i gårdsporten med de i köket qvarlemnade. Maria återkom om några ögonblick med handskarne. De voro charmanta, och Theodor skulle gerna ha omfamnat den vackra fjortonåriga budbärerskan för hennes skyndsamhet, om han icke fruktat att låta sin nya uniform komma i beröring med bonddrägten. Nu deremot framtog han en tolfskilling och räckte henne som bevis af sin tacksamhet. — Nej tack, sade Maria och såg föraktligt på den henne bjudna sedeln.