Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1849, sida 2

———— —— — —— ————— — — —— starkaste och gjorde honom nästan vansinnig. Ur stånd att i en sådan sinnesstämning kunna fatta ett beslut, störtade han, med det fatala brefvet i handen och med bjertat uppfyldt af förtviflan, ut i fria luften till en lund, som låg på ringa afstånd från hans hus. Det var en mulen, bister Novemberdag. Gulnade och prasslande nedföllo löfven från grenarne, och genomträngande hven den kyliga nordanvinden genom trädens vissnade kronor. Med förtviflan i hjertrat och med stirrande blickar, skred den olycklige in i skogen. Slutligen stannade han, lutade det trötta hufvudet mot stammen af en ek och förblef i denna ställning några minuter, fördjupad i betraktelser öfver sitt öde; hans krafter tycktes hafva öfvergifvit honom, hans själ dukat under för förtviflan. Då kände han en hand på sin skuldra. Han vände sig om — Milfai, en gång hans kamrat bland röfrarne, stod framför honom. Hvad för dig hit? ropade Philo förvånad, som genast igenkände honom och uppväcktes ur sina svåra drömmar. Ett budskap, hvilket, såsom jag hoppas, skall förskingra den djupa förtviflan, som talar ur dina blickar, svarade Milfai. Du är hämnad på de båda skurkar, som hade sammansvurit sig till din undergång.