der Tomassi, hans farbror, befann sig, och, ehuruväl baronen anbefallt honom tystlätenhet, så trodde han sig dock kunna göra ett undantag med sin slägting, och anförtrodde denne ändamälet med sin beskickning. Den gode gubben förskräcktes öfver detta nya oväder, som drog sig tillaammans öfver Philos hufvud. Han visste det vara förgäfves att vilja öfvertyga sin brorsson, att Philo icke var grefvens mördare, och ansåg det derför klokast att icke yppa sin ovilja mot baronens hätskhet och sitt deltagande för Philo. Han dröjde icke att underrätta Philo om den plan, som man sökte genomdrifva mot hans väl, och att Feszi, såsom brorsonen underrättat honom, hemligen uppehöll sig hos baronen; han kunde häraf sluta att den fara var stor, i hvilken Philo sväfvade, och att flykt vore det enda medlet till räddning. Man kan tänka sig, med hvilka känslor Philo läste detta bref, Förmögenhetens förlust skulle icke hafva böjt hans genom så mångfaldiga olyckor stålsatta mod. Men tanken på att föraktad och brännmärkt nödgas gripa till flykten för en gerning, som han ej begått, och derigenom befästa de på honom hvilande misstankarne — tanken att dö på stupstocken, och det genom en menniskas förräderi som han öfverhopat med välgerningar, och som hade bonom alt tacka för sitt lif — detta var för mycket äfven för den